I min förra NSD-krönika (18 mars) skrev jag om min familjehistoria och om hur viktigt det varit för mig att klä mina innersta känslor i ord. Vi behöver alla någon gång i livet någon att prata med och gråta ut hos. Ord och tårar kan ibland vara livsviktiga. Men empati har inte bara en tröstande och läkande verkan på individplanet, utan kan också vara en frigörande kraft på samhällsnivån.
Med våra ord och uttryck färgsätter vi världen. Med språket kan vi förklara, förtrycka, trösta, gräla och samarbeta. Men klass- och könsmakt märks också i hjärtinfarkter och stresshormoner i blodet. Språk, men inga ord. Går vi omkring och bär på starka känslor, utan att försöka sätta ord på dem, omvandlas vårt inre lätt till något okontrollerbart och destruktivt. Vi riskerar att implodera (sprängas inåt) eller explodera i verbalt eller fysiskt våld.
Därför är det tillitsfulla samtalet och mötet mellan människor så viktigt på individnivån. Därför är folkrörelserna och den respektfulla lyhörda dialogen så viktig på samhällsnivån. Det jämlika samtalet och folkbildningen är det kitt som håller ihop demokratin. När Olof Palme sa att “Sverige är en studiecirkeldemokrati” så handlade det om just detta. I den formuleringen finns, som jag förstått det, både historisk kunskap och en bestämd politisk viljeinriktning.
Den svenska demokratin är närmast sammanvuxen med folkrörelserna och folkbildningen. Folkrörelser påverkar utredningar och remisser, gör fördjupade samhällsanalyser och fackliga organisationer stärker våra röster på jobbet. Det var genom denna demokratiska infrastruktur som tankarna och reformplanerna färdades när våra socialförsäkringssystem och den generella välfärdspolitiken byggdes ut. Så skapades ett samhälle som när jag växte upp var ett av världens mest jämlika och ekonomiskt konkurrenskraftiga. Men för en del privilegierade kändes jämlikheten som ett förtryck.
Sett utifrån detta perspektiv är det inte så konstigt att nyliberaler och högernationalister, både här och på andra sidan Atlanten, idag skär ner på välfärdsstaten och minskar fackföreningarnas inflytande. Det är ingen tillfällighet att oligarken Elon Musk, som hyllar SD:s systerpartier i Europa, mycket målinriktat försöker slå sönder den svenska arbetsmarknadsmodellen. En modell som står i skarp kontrast till såväl Xi Jinpings auktoritära kinesiska statskapitalism som Putins och Trumps korrupta och toppstyrda oligarkier.
När Elon Musk säger att “den fundamentala svagheten i den västerländska civilisationen är empati” handlar det inte bara om samhällssyn, utan också om människosyn. Det var just denna auktoritära manlighet som de tysk-amerikanska samhällsfilosoferna Erich Fromm (1900–1980) och Hanna Arendt (1906–1975), som båda flydde från 1930-talets Nazi-Tyskland, ständigt varnande oss för. För Fromm och Arendt var frånvaron av empati ett av de första tecknen på att en kultur håller på att utvecklas till barbari.
Den auktoritära mansrollen är en av fascismens främsta kännetecken. Vi ser detta mönster runt omkring oss idag. Samma jämlikhets- och demokratiförakt frodas i sociala medier. Samma förakt för svaghet sprids av Putin, Trump och Erdoğan. Samma känslokyla hyllas av radikaliserade högerextrema och islamistiska manliga nätkrigare.
När orden och empatin tystnar tar våldet eller ohälsan ofta vid. Det gäller både på individ- och samhällsnivån. Det gällde i 1930-talets Tyskland. Det gäller i Sverige idag. Det gäller dig och mig.