Fluortanterna gjorde bra insatser på 1970-talet

I dagens Sverige krävs dock en annan tandvårdspolitik.

För den som, i likhet med NSD:s ledarskribent, började i skolan på 1970-talet var fluortantens besök en stor händelse.

För den som, i likhet med NSD:s ledarskribent, började i skolan på 1970-talet var fluortantens besök en stor händelse.

Foto: Ingvar Anehed

Krönika2023-08-11 06:01
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

När jag följde kommunfullmäktiges möte i Luleå veckan före midsommar fick jag känna mig en smula nostalgisk. Sverigedemokraterna motionerade om att återinföra fluorsköljningen i grundskolorna i Luleå.

För en stund mindes jag min egen uppväxt i Kalix och hur det var i Gammelgårdens skola på 1970-talet. Där gick jag och andra barn från Kälsjärv, Rian, Börjelsbyn, Sklörbacken och andra småbyar. 

Vår skolfröken Kerstin lärde oss räknesätten med hjälp av klassiska "Hej matematik" och färgglada figurer som hon satte upp på klassrummets flannelograf (yngre läsare får googla ordet).

Varannan vecka kom dessutom en fluortant till skolan. Ursäkta ordvalet, men det var så vi sa på den tiden. Den korrekta titeln var munhygienist. Den användes dock aldrig.

Det som skedde var i alla fall att denna person kom in i klassrummet med en bricka. Den rymde små muggar med 0,2 procentig natriumfluoridlösning som jag och alla andra elever fick skölja munnen med under ett par minuter för att sedan spotta ut vätskan i en hink. 

Det var ett konkret uttryck för dåtidens aktiva tandvårdspolitik. Dålig tandhälsa bland barn och ungdomar skulle bekämpas genom obligatorisk och regelbunden fluorsköljning. 

Satsningen var lyckad. Tandhälsan i Sverige blev successivt bättre, vilket också minskade behovet av fluortanter. Någon gång i början på 1990-talet försvann också alla dessa munhygienister från landets skolor.

I sin motion pekar Sverigedemokraterna på denna historiska framgång och menar att fluorsköljning på nytt borde införas från årskurs 3 till årskurs 9 i alla skolor i Luleå. Men det som var rätt och klokt 1973 behöver inte vara den effektivaste politiken 50 år senare.

Dagens verklighet ser annorlunda ut. Andelen kariesfria barn har minskat kraftigt sedan 1970-talet.

Det betyder inte att det saknas problem i dagens Sverige. Till exempel finns tydliga skillnader i tandhälsa mellan barn och unga som bor i socioekonomiskt starka respektive svaga områden.

Föräldrarnas sociala förhållanden har betydelse för barn och unga när det gäller att komma (eller inte komma) till tandvården och risken för att få karies, skriver Socialstyrelsen i en rapport.

De starkaste riskfaktorerna bland barn och unga för att få karies är att ha invandrade föräldrar från länder utanför Norden och Västeuropa, att familjen får ekonomiskt bistånd, att föräldrarna har som högst grundskoleutbildning, att föräldrarna är unga och själva har dålig tandhälsa, enligt samma rapport.

Därför finns inte skäl för politiken att sitta nöjd. Det finns orättvisor och klasskillnader att hantera även i det moderna Sverige.

Men frågan är om man gör det bäst genom generella åtgärder som fluorsköljning för alla som på 1970-talet. 

Sannolikt är det bättre att rikta insatserna mot de grupper och bostadsområden som har störst bekymmer. Det ger mer pang för pengarna än att smeta ut satsningarna till allt och alla. Skattebetalarnas pengar är trots allt en begränsad resurs.

På det sättet arbetar till exempel Region Stockholm sedan flera år tillbaka. 

Där får alla barn i förskoleklasser och årskurs 5 en lektion på temat friska tänder varje år. Men endast i vissa riskområden erbjuder regionen möjligheten till fluorsköljningar, som dessutom lärarna i respektive klass genomför på egen hand.

Det känns som en politik som är mer anpassad till förhållandena i dagens Sverige än att återinföra fluortanten i vartenda klassrum.

Nostalgi och tillbakablickande kan vara både fint och lärorikt. 

Politiken måste dock till syvende och sist bygga på hur dagens Sverige ser ut – inte på hur det var när jag började i skolan i Gammelgården för 53 år sedan.