Fritidskortet är under utrullning. Efter remissrunda har regeringen beslutat att alla barn ska få 500 kr laddat i ett Fritidskort. Barn i familjer med försörjningsstöd ska kunna ansöka om mer. Jag skrev en text om detta i höstas och känner att frågan är för lite problematiserad.

Fritidskortet låter behjärtansvärt och jag håller med om att det är viktigt att underlätta för barn att idrotta. Jag tror däremot upplägget är grundat i en samhällssyn som går ut på att så lite som möjligt ska utföras med generella pengastöd och att det mesta också ska kunna vara en vara eller tjänst som beställs och utförs på en marknad. Jag ska utveckla hur jag tänker.

När högern styrde på 90-talet och genomförde Friskolereformen fick vi skolpengen. Ett sätt att koppla skolors ekonomiska fördelning till eleven utan hänsyn till att elever kostar olika mycket att utbilda. Pengarna följde med eleven, den fördelades inte utifrån var behoven var störst.

Ville en kommun höja skolpengen behövde de skicka över motsvarande till friskolorna oavsett om de hade en förhöjd kostnad för det kommunen behövde täcka genom höjningen eller inte. Senaste åren har befogad kritik mot detta börjat rucka i modellen.

Fritidskortet ger mig samma vibbar, att pengarna för idrotten ska följa barnet. Det bekräftar också idrottsministern i en intervju med tidningen Friluftsliv. 

Därför skulle det inte förvåna mig om vi sitter här sen och inser att Fritidskortet används som en ursäkt för att kunna minska på de generella anslagen till idrottsrörelsen. Regeringen kommer då kunna peka på att de har gjort en satsning, att Fritidskortet ger barn möjlighet att idrotta. Det är bara ta pengen och betala för den idrott barnet vill ha och sen får marknaden anpassa sig.

För att "utförare” ska omfattas behöver de registreras hos Försäkringskassan. Ironin i det hela är att regeringens egen promemoria konstaterade att förslaget riskerar att bli en börda för föreningar som redan nu kämpar för att få ihop sin ekonomi och administration. Dessutom är de enda som kommer kunna omfattas av Fritidskortet de aktörer som tar betalt för aktiviteten eller hyran av utrustning.

Jag är helt för låga eller inga avgifter för barn och ungas idrottande, men jag tror inte på den här modellen. Jag tror däremot att det kommer göra det mer lukrativt att paketera och sälja idrott riktat mot barn i bolagsupplägg. Jag tycker det är en utveckling som om den får fortgå vore förödande för allt som är bra med idrotts-Sverige; sporten i kombination med gemenskapen och demokratin i föreningslivet. 

Det föreningarna behöver är generella medel för att kunna nå nya målgrupper med uppsökande insatser, prova på-verksamhet och åtgärder för fler ledare. Det hade varit bättre att istället ge varje förening en påse öronmärkta pengar som syftar till låga avgifter mellan 8-16 år. 

Samhället har exempelvis råd att ge skatteavdrag till de som kan betala för städning i deras hem, men inte att säkerställa att idrottsföreningar kan köpa in utrustning åtminstone till de minsta barnen. 

Jag ser mycket hellre att en förening kan tillhandahålla fotbollsskor till den som behöver än att någon kan göra avdrag för dammråttorna i en villa.