”Hela den ekonomiska verksamheten måste samordnas till en planmässig hushållning under medborgarnas kontroll”, skrev Socialdemokraterna i sitt partiprogram som antogs 1975.

Som ung ledarskribent hos medelpadska Dagbladet och ångermanländska Nya Norrland 1987-1990 hörde jag till dem som argumenterade för att formuleringen skulle strykas. 

Jag ansåg att den ledde tankarna fel och skapade bilden av att socialdemokratin förespråkade en sorts plan- eller kommandoekonomi.

I samband med programrevisionen 1990 skrotades också begreppet planmässig hushållning. I stället började partiet tala om ”en kombination av samhällelig styrning och marknadshushållning” för att nå målen om arbete åt alla, social trygghet, ekonomisk utveckling m m.

Förändringen innebar en bättre koppling mellan socialdemokratisk programretorik och politik. I praktiken har socialdemokratin nämligen alltid arbetat för rättvisa och solidaritet inom ramen för ett marknadsekonomiskt system, inte för att vända upp och ned på hela spelet. 

Denna traditionella syn är också en bra utgångspunkt för programrevisionen vid årets partikongress 28 maj-1 juni i Göteborg.

Förhoppningsvis kommer dock det nya programmet att vara tydligt om att det behövs en starkare samhällsstyrning för att klara utmaningarna i dagens Sverige – den gröna omställningen, energiförsörjningen, krisberedskapen och annat. Marknaden är bra på mycket men definitivt inte allt.

Bara ett exempel: Vi vet att det krävs stora mängder mineral och metaller för att klara elektrifieringen av fordonsflottan, en av nycklarna för att minska koldioxidutsläppen och rädda klimatet. I elbilar finns ju bland annat koppar, grafit, nickel, magnesium och litium.

Det förutsätter i sin tur tillgång till gruvor och industriell teknik för att få fram och förädla dessa råvaror. Och det är givetvis en fördel om detta finns i vårt eget land.  Det är inte optimalt att vara beroende av import från tvivelaktiga regimer i andra delar av världen – i synnerhet inte när Sverige sitter på egna mineralrikedomar.

Därför behöver Sverige som nation ta sig en allvarlig funderare på hur vi bäst använder markerna och naturtillgångarna i vårt stora och glesbebyggda rike. 

Det finns siffror som är tankeväckande. För närvarande nyttjar Sverige ungefär 35 000 hektar mark för golfbanor – en verksamhet som växer år efter år. Enligt SGU (Sveriges geologiska undersökning) finns dock bara cirka 9 000 hektar gruvmark i hela Sverige.

Jag har inget emot golf. Men proportionerna är orimliga. Vi borde kunna använda en betydligt större andel av landets marker för gruvor – i synnerhet med tanke på att investeringar i elfordon, vindkraftverk, solcellsparker, järnvägar och andra klimatvänliga grejer innebär ett stort behov av metaller och mineral. 

Därför skulle Sverige behöva ett rejält mått av långsiktig mark- och samhällsplanering just nu. 

Vi behöver inte planmässig hushållning a la 1975 års partiprogram. Men den gröna omställningen förutsätter en mer aktiv fysisk riksplanering – för att damma av ett annat begrepp som var centralt i den politiska debatten och för Olof Palme på 1970-talet. Det går inte att överlåta ansvaret för samhällsomvandlingen till privata företag eller för den delen enskilda kommuner.

Om det borde också dagens socialdemokrati tala när den samlas till kongress i Göteborg för att lägga fast kursen inför framtiden.