I maj kom nyheten att regeringen planerar att införa en ny brottsrubricering för inbrott i hemmet, som ska straffas strängare än det hittills har gjort.
Det sker efter ett par års påtryckningar från den borgerliga minoriteten, och mot själva åtgärden finns det inte mycket att invända; inbrott är notoriskt svårutredda, men trots det kan det vara värt att skicka en signal om att det är ett brott som samhället tar på allvar.
Visst finns det – särskild i vår tid, där alla förbryllande nog har blivit besatta av lag och ordning – en risk att dessa ständiga rop på strängare straff får en urvattnande effekt; strängare straff är – lika lite som fler poliser – ingen garanti för att vi får färre brott.
Så kan det vara – men det som verkligen är spännande är det bakomliggande resonemanget.
För att förklara varför regeringen ändrar fot i frågan, säger justitieminister Morgan Johansson (S) till SR att: ”Det kan ju vara en god idé att man just markerar ut de här inbrotten, som ju är särskilt integritetskränkande, när det rör sig om sitt eget hem.”
Det här är en lagstiftning som framförallt är till för att markera att samhället ser allvarligt på brott som begås i och mot någons hem – och jag kan inte låta bli att undra vad det är som gör att vi känner så starkt för hemmets frid och säkerhet just nu.
I alla tider har lagstiftningen speglat hur samhället är organiserat: Under medeltiden utdelades särskilt hårda straff för den som bröt mot lagarna på det område där det rådde tingsfrid, och brott som begås i kyrkor och helgedomar har alltid och i alla kulturer bedömts som grövre än om de begåtts någon annanstans.
Vad säger det egentligen om vår tid att vi känner starkare för hemmets okränkbarhet än generationerna före oss? Att det för oss är en självklarhet att hemmet är en sådan zon som behöver en särskild status och ett särskilt skydd?
En del av svaret finns helt säkert i ordet ”identitetskränkande”, som Morgan Johansson använder för att beskriva inbrotten – integritet har, i många situationer och med många olika värderingar, blivit ett honnörsord för vår tid och närmar sig i status det man – när det handlar om andra kulturer – kallar för ”heder”.
Det kan man tycka vad man vill om – men kanske säger lagändringen också något om det plötsliga behovet av lag och ordning överallt; när hela världen, med rätt eller orätt, verkar osäker, blir det trygga hemmet det viktigaste vi har.