I kris testas ledarskapet
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Ett exempel på det är brittiske premiärministern Gordon Brown. Han är som bäst i kris, växer och visar handlingskraft.
Det är som nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman skrev i sin kolumn i New York Times: "USA och Europa bör bara säga: Yes, premiärministern. Den brittiska planen ( för att stabilisera finansmarknaden) är inte perfekt, men den erbjuder med råge det bäst tillgängliga förslaget för en bredare räddningsplan."
Den amerikanske presidenten George Walker Bush är raka motsatsen till Brown.
I kris krymper Bush, blir rädd och flyr. Brown är lugn, beslutsam och ger intrycket att gilla läget och ha det under kontroll. Bush har en tendense att se panikslagen ut och sakna fokus.
Bush och hans administration förmådde inte göra vad Brown gjorde när finanskrisen och bolånebubbland imploderade i USA för flera veckor sedan. I stället gjorde han och hans finansminister för lite och för sent. Han nästan försvann - som när terrorattacken mot New York 11 september 2001 eller höll sitt "icke-verklighetsförankrade" korta tal när orkanen Katrina härjade i New Orleans.
Därför skrev Paul Krugmans också sin text i New York Times (12 okt) om att USA ska titta på Brown och lära av honom.
Med fega ledare riskerar vi alla att gå under. Franklin D Roosevelt sa en gång under depressionsåren: "Det enda vi ska frukta är fruktan själv".
Just så. Kriser prövar och "omdefinierar" ledare. Somliga håller måttet, andra faller igenom.
Uppenbart är även att den ekonomiska krisen har passat presidentkandidaten Barack Obama bra mycket bättre än John McCain, som känt sig obekväm med krisen.
Sannolikt räcker det en god bit på vägen för Obama när amerikanska väljare ska säga sitt på valdagen den 4 november. Kanske räcker det hela vägen till Vita huset, trots att Obama är svart (afroamerikan) och har mycket emot sig i ett fördomsfullt amerikanskt politiskt/mediamässigt klimat.
För Gordon Brown blev krisen hans stora revansch och pånyttfödelse som ledare i Storbritannien. Just nu är man där mycket nöjd med honom: "Brownie, you`re doing a heck of a job", säger man där med uppskattning i rösten.
Huruvida Sverige - och övriga Norden - verkligen haft ledare som håller måttet i kris nu när "turbokapitalismen har gjort sitt och staten får ta hand om begravningskostnaderna" (som man säger i Tyskland) är väl ovisst.
Må sedan vara att ingen - Island undantaget - prövats på allvar i riktigt skarpt läge. Och det kanske är tur för somliga.