Strålkastarljuset har varit starkt på gränskontroller och samarbeten mellan städer nära varandra i olika länder. Men det är i den andra änden av Sverige, mellan Köpenhamn och de skånska städerna. I strålkastarljusets skugga står Haparanda och Torneås gränsöverskridande samarbete.
Medan id-kontrollernas inverkan på den blomstrande Öresundsregionen ständigt debatteras, borde man lyfta blicken högre upp i landet.
Samtidigt som bilden av Öresundssamarbetet är glassiga PR-människor som pendlar över sundet för sina välbetalda jobb, skåningar som vill dricka öl i Danmark eller barnfamiljer som vill gå på tivoli i Köpenhamn, är Haparanda och Torneås sammanlänkning något de flesta skulle kunna se som lite mer jordnära.
I Haparanda och Torneå är det inte medelklassens latteliv som står i fokus.
Jag mötte Peter Waara, kommunalråd i Haparanda. Han menar att det gränslösa samarbetet Haparanda-Tornio, inte bara grundar sig i att de två städerna har en gemensam kulturell och social historia, utan också av rena praktikaliteter. Som exemplet simhallen som byggdes i Haparanda på 1960-talet, där folket på den finska sidan insåg att de faktiskt kunde nyttja svenskarnas istället för att bygga en egen.
Till skillnad från ”Greater Copenhagen” har samarbetet Haparanda-Tornio inte bara ett mindre töntigt namn utan också mer naturliga vägar mellan länderna. Haparanda fylls av både finska och svenska, och fler språk där till.
Under intervjun avbryts vi ett par gånger av folk som vill prata med Waara – både på finska, svenska och meningar som börjar på det ena språket och slutar på det andra. Motsvarande i Öresundssamarbetet skulle möjligtvis kunna vara det kanske lite elaka påståendet att skånska egentligen bara är danska för svenskarna.
”Vi har möten med Torneås ledning flera gånger i veckan”, säger Waara. Ett rent utav exemplariskt samarbete nästan – byggandet av Ikea och köpcentrat På gränsen visar på samarbetets styrka: att det är en relativt stor region med mycket folk. Det funkar för att här är man van att åka långa sträckor och tänka över landsgränserna: Det vann över Ikeas princip om kravet på befolkningstäthet vid etablering.
(Själv lärde jag mig den norrbottniska synen på avstånd när jag hörde ”det är bara tjugo mil, det är jättenära” på redaktionen, vilket för mig som sörlänning är en enorm sträcka.)
På ett sätt har Haparanda-Tornio blivit ett tvärsnitt för de nordiska ländernas situation. Även de ökande spänningarna mot Ryssland, som nationellt mest diskuteras i form av militär och informationskrig, märks här. Enligt Waara kan man se en tydlig minskning av ”rubelturisterna”, som han kallar dem: de ryska turisterna som växlar rubel.
Haparanda och Torneå är bara samma stad, samma kultur, samma arbetsmarknad som råkat hamna i två olika länder.
I en tid där murar, gränskontroller och stängda vägar blir allt mer vanligt – i Öresund, Europa, presidentkandidaten Trumps tilltänkta vid gränsen mellan USA och Mexiko – är Haparanda-Tornio en förebild, även om gränskontroller infördes även där ett tag innan Finland ändrade sina regler som gjorde att flyktingar från Irak inte längre sökte asyl i Finland.
Och trots att Haparanda är mindre än Malmö, var flyktingsituationen vid gränsen där liknande som vid Öresund. Vid en tidpunkt kom det tusen personer per dag via det lilla samhället vid Torneälven.
Waara själv berättar att de med glädje tagit emot en stor mängd flyktingar, och att några av dem fått praktik hos honom på stadshuset.
För att stärka integrationsarbetet gick han vidare och gav dem anställningar med timlön istället, och på whiteboarden i hans arbetsrum där vi sitter och pratar, finns det anteckningar från en undersökning de gör bland Haparandas flyktingar om deras framtidshopp.
I skuggan av Öresundsregionens besvikelse kan man lyfta blicken för framtidshopp om nordiskt samarbete här istället.