Illusioner och identitet
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Ibland räcker en enda mening för att ge ledtråden om en historia mycket större än en glättig yta. I det här fallet meningen "Därför att det är det enda jobb en man med arabiskt utseende kan få i den här staden.", som svar på frågan om varför en heterosexuell man arbetar i baren på en gayklubb i Paris.
En enda mening, som gör det självklart att boka in en intervju. Vilken ger namn och ansikte till statistik och fakta jag tidigare läst.
För bakom den där bardisken visar det sig stå en 28-årig juridikstudent, som är tredje generationens fransman, men som trots detta uppfattas som invandrare.
"När människor ser mig på gatan ser de en arab, de ser mig inte i ögonen, de byter sida på gatan om de möter mig på kvällen. När de ser mig ser de bara skillnaderna. Inte likheterna." Så beskriver den 28-årige juristen sin vardag som fransman med algeriskt påbrå.
I gaydistriktet Marais arbetar fördomarna dock till hans fördel, det är därför han arbetar där. Stereotyperna som gör honom till någon att vara rädd för i det vita och penningstinna St Germain, gör honom till ett objekt i Marais. Vilket är två utfall av samma samhällssjukdomar. Fördomar. Och rasism.
När kursarna jobbat på bank och på advokatfirmor på somrarna, har han jobbat som byggarbetare , och nu, i en bar på en gayklubb där han säljer drinkar i bar överkropp och därmed tjänar pengar på att vara en illusion och ett objekt.
Varför han står i bar och studiekamraterna har sommarjobb relaterade till studierna illustreras på följande vis:
"Om jag skulle be någon fixa ett kilo cannabis åt mig i området jag växte upp i skulle det inte vara något problem att få tag på det. Skulle jag i samma område däremot försöka få någon att fixa ett jobb som jurist åt mig, skulle det vara helt omöjligt."
Ett konstaterande som tydligt visar att segregering och rasism inte bara är ord och statistik. Det är någons liv. Faktorer som formar förutsättningar och möjligheter och tillvaro.
Någon bitterhet finns dock inte över ett samhälle där invandrandet aldrig tycks ta slut.
" Jag är inget offer", konstaterar han snabbt.
"Jag arbetar utifrån mina egna förutsättningar. Självfallet skulle jag vilja att saker och ting var annorlunda, men nu är det inte så. Jag fokuserar på det liv jag vill leva. Och vilket liv jag vill kunna ge mina barn. Precis som min mamma gjorde."
Efter tre timmar är intervjun över. En intervju som skvallrar om att vi människor på det hela taget vet väldigt lite om varandra. Men uppenbarligen tror väldigt mycket.