Inga barn är isolerade öar
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Privatiseringar är därför av naturliga skäl ett hett ämne i politiken. Debatten handlar främst om försäljning av statliga företag, sjukhus och hyreshus. Viktiga frågor förstås; inget snack om den saken. Men privatiseringen av barns- och ungdomars uppväxtvillkor röner inte alls motsvarande intresse.
I tysthet privatiseras våra uppfattningar om vad som ligger bakom sådant som ungdomsvåld, skolmisslyckanden och gängkriminalitet. Ansvaret för ungdomars tillgång på alkohol i privatiseras från den vuxna, gemensamma världen och ner till enskilda beslut av 13-14 åringar.
Rapporter om fattiga barn möts med politisk tystnad. Ansvaret för stöd till barns och ungdomars aktiva fritid har blivit en försumbar restpost i samhällsbudgeten.
Vuxenvärldens ansvar för barn och ungdomar förminskas till enskilda föräldrars ansvar för sina egna barn. Framförallt är det kristdemokraternas familjepropaganda som driver på utvecklingen.
Föräldrars ansvar för de barn de satt till världen är dock inte så mycket att orda om. Ansvaret är stort, grundläggande och biologiskt/socialt nedärvt sedan tusentals generationer tillbaka. Men inga föräldrar, familjer eller ungdomar är några isolerade öar. Tillsammans bildar vi ett samhälle. Som samhällsmedborgare har vi ett solidariskt ansvar för att stärka de svagaste länkarna i kedjan.
Individens valfrihet är i fokus nu för tiden. Vi ser inte något ont i det. Men samtidigt vet vi ju att det inte råder någon valfrihet på de områden som har störst genomslag på barn och ungdomars uppväxtvillkor. Inga barn kan välja sina föräldrar. Vi går inte runt och shoppar våra sociala arv i någon galleria.
Barn och ungdomar väljer inte medvetet och upplyst att få dåliga skolbetyg, att prova droger, att begå brott, att bli brottsoffer, att supa sig redlösa på billig smuggelvodka, att växa upp i fattigsegregerade förorter, att utnyttjas av kriminella gäng, att bete sig som djur inför fotbollsderbyn och de väljer heller inte att göra karriär som långtidsarbetslösa redan innan de hunnit fylla tjugo.
De tio procent av ungdomarna som skulle behöva mest stöd från en uppmärksam vuxenvärld, lämnas vind för våg. Baksidan av ett samhälle där varje individ och familj ska vara sin egen lyckas smed är att var och en tämligen obehindrat också kan bli sin egen olyckas smed.
Vi har de ungdomar vi förtjänar, vuxenvärlden har valt att abdikera från sitt ansvar. Vi står vid sidlinjen och gnäller och förfasas över ungdomsvåld, ungdomsmord och ungdomsfylla. Men vi stiger inte in i samhällsmatchen.
De flesta föräldrar tar hand sina barn och ungdomar på ett ansvarsfullt sätt. Det är bra och det är som det ska. Men vad göra med dem som inte gör det? Peka finger eller sträcka ut handen?
Vuxenvärlden har ett gemensamt ansvar att agera. Sverige ska vara världens mest barnvänliga land.