Järnvägens systemfel
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
För ett par veckor sedan fick vi veta att regeringen vill avreglera järnvägstrafiken helt och utsätta SJ för konkurrens även på sträckor som hittills varit skyddade. Denna kur ska råda bot på dagens trängsel och förseningar. Hur det är tänkt att gå till i praktiken? Tja, det hade infrastrukturministern bara diffusa upplysningar om.
Konkurrensfundamentalismen har predikats så länge och så frekvent i Sverige att den idag har besegrat i princip allt tankemotstånd. Få journalister kom sig därför för med att fråga om det verkar vettigt eller ens genomförbart att konkurrensutsätta järnvägen i full skala.
Inte heller var det många som kopplade ihop ministerns konkurrensiver med beskedet att regeringen vill styra infrastrukturinvesteringarna till bilar och motorvägar de närmaste åren. Gånge väg till och järnväg ifrån - men ändå är det tydligen ingen match att få igång en tävling på rälsen.
Den som ännu inte är fullständigt indoktrinerad gör dock klokt i att backa några steg och fråga vad som egentligen är problemet. Att SJ inte fungerar är klart - ändå bör man tänka en och två gånger innan några fler konkurrensrecept skrivs ut.
Järnvägen är vad som på akademispråk kallas ett hårt kopplat tekniskt system. Det betyder att alla de olika delarna - spår, signaler, tåg, perronger, elförsörjning m.m. - är beroende av varandra för att helheten ska fungera. Om någon komponent kopplas loss råkar hela systemet i olag.
Eftersom detta är just vad som hänt de senaste åren i takt med att det gamla SJ har bolagiserats och skivats upp i allt mindre enheter - Banverket, Green Cargo, Jernhusen, TraffiCare, EuroMaint, Unigrid, SJ AB - kan man undra om järnvägen inte egentligen lider av ett systemfel.
När delarna i järnvägens stora tekniska system kopplas isär från varandra har också ansvaret för helheten fragmentiserats och det gemensamma kommer till slut att angå - ingen. Hur järnvägen hänger ihop, eller inte hänger ihop, blir helt ointressant för ägaren staten så länge de enskilda företagen levererar tillräcklig vinst.
I själva verket garanterar kombinationen avreglering och vinstkrav att vi resenärer med vårt tröttsamma tjat om att tågen ska gå i tid kommer att betraktas som på sin höjd ett irritationsmoment av företagsledningar som hyperslimmar sina organisationer för att kunna skapa extra mervärde till staten.
Därmed också sagt att förseningseländet borde vara en rent politisk fråga, snarare än en ekonomisk eller teknisk.