Som kulturutövare är det lätt att revoltera en smula när det som trots allt är ens levebröd ska mätas i ekonomiska termer. Det är förståeligt – det man måste komma ihåg med just kulturbranschen är att de allra flesta utövare av kultur inte gör det för pengarna.
Jag känner en författare som en gång sade att ett författarskap är ungefär som att äga en häst: Det är fantastiskt roligt, men det kostar över hundratusen kronor om året.
Även bland dem som lyckas inom sitt fält är det relativt sällsynt att kunna försörja sig på sin konst – och vi ska minnas att det inte sällan är fråga om människor som mycket väl hade haft möjligheten att välja en annan, mer lukrativ bana än den de är på just nu.
Att i det läget vilja tala om och värdera kulturens samhälleliga bidrag i just ekonomiska termer skär lätt en smula i öronen, särskilt eftersom sådana termer när allt kommer omkring inte kan fånga det som vi alla vet är kulturens egentliga väsen.
Det ska till en skicklig matematiker för att kvantifiera det eventuella värdet i att läsa en bok som har potentialen att förändra ens liv, att höra sitt livs vackraste orgelkonsert eller spänningen i att se en seriefinal i damallsvenskan på plats.
Därför är det både överraskande och inte överraskande att det när pandemin bröt ut inte fanns någon relevant statistik på kulturbranschens värde och omsättning i ekonomiska termer, vilket försvårade möjligheterna att ge den ett träffsäkert stöd avsevärt.
Den bristen har man nu rått bot på, där ett antal bransch- och utövarorganisationer med stöd av Tillväxtverket har beräknat kulturevenemangsbranschens årliga omsättning till omkring femtio miljarder kronor.
Det är inte småpengar – och detta är ändå bara toppen av isberget. För varje såld biljett tillkommer nämligen allt det som hör till kulturupplevelser – bussresan, hotellvistelsen eller bara middagen efteråt.
Kulturen är en centralt placerad nerv i våra liv och i våra samhällen – och som rapporten visar intar den även en viktig plats i vårt gemensamma ekonomiska liv.
Det borde ge kulturbranschens företrädare – såväl fackens som företagens – råg i ryggen vid framtida kontakter med berörda myndigheter, men det borde framförallt fungera som en sorts tankeställare till alla dem som gör det lätt för sig genom att diskutera kulturens innehåll och eventuella mjuka värden i stället för de kvantitativa.
Där kan det nämligen ibland låta som om kulturen är en tärande budgetpost som ska få sin veckopeng, och där den veckopengen för vissa högerpartier bör villkoras med att kulturen beter sig som de tycker att den borde göra.
Som så mycket av de gemensamma utgifterna är det stöd man ger kulturen faktiskt en investering i vårt samhälle – och en investering som av rapporten att döma dessutom betalar sig med råge.
Den tanken må fortfarande skära i öronen på vissa utövare, som helst inte vill tjäna några andra syften än sina egna – men det är ett resonemang som beslutsfattare är betydligt mer benägna att lyssna på snåriga resonemang om varför just den egna konstformen har ett inneboende värde.
Det är trots allt så att den ena värderingen inte utesluter den andra, och att vissa saker går att mäta i siffror trots att de är omätliga och kanske ovärderliga på ett helt annat sätt.
För min del skulle jag gärna se att det är en kommunikation som går åt två håll, för jag är fast övertygad om att båda sidorna har mycket att vinna på att beslutsfattarna och kulturutövarna åtminstone ibland lär sig att tala på varandras språk.