Så här mitt i sommaren känns det frestande att skriva om den ökade turismen i Sverige. Att fler och fler upptäcker Sverige som semesterland. Det är jättebra. Alla som turistar möts av och får service av stolta yrkesproffs. Men hur ser villkoren ut för alla dem som ger service till besökarna?
När sommaren lider mot sitt slut börjar avtalsrörelsen. En fråga som redan nu har kommit upp som arbetsgivarnas viktigaste är lägstalönerna.
Arbetsgivarsidan tycker att lägstalönerna inom framförallt handel samt hotell och restaurang är alldeles för höga. Och arbetsgivarna får stöd av den borgerliga regeringen som lägger sig i lönebildningen.
Men få reflekterar över varför kollektivavtalens lägstalöner är en viktig facklig fråga. Det finns flera skäl men ett är att lägsta löner ska förhindra lönedumping och låglönemarknader. Vi vill inte ha det system som tyvärr finns på andra håll i världen att man behöver flera jobb för att klara sig.
Arbetsgivarsidan påstår utan stöd i verkligheten att en sänkning eller frysning att lägstalönerna skulle skapa fler arbetstillfällen. Samma argument användes när socialavgifterna sänktes för alla unga under 26 år.
När vi analyserar effekterna kan vi konstatera att antalet arbetade timmar och andelen unga i arbete inte har ökat trots minskade kostnader för arbetsgivarna. Tvärtom - vi ser en minskning av andelen unga. Effekten har blivit att arbetsgivare får pengar direkt in i den egna kassakistan. Så har till exempel McDonalds konstaterat att de genom sänkta arbetsgivaravgifter fått många miljoner av staten.
Att såväl arbetsgivare som regering aktivt arbetar för att etablera en låglönemarknad torde stå utom allt tvivel. Regeringen beslutade tillsammans med Miljöpartiet om nya regler för arbetsgivare som anställer personer från länder utanför EU/EES-området.
Inom restaurangbranschen ser vi effekterna. Människor arbetar under närmast slavliknande förhållanden. Ett företag anställde kineser som fick bo i källaren hos arbetsgivaren. De fråntogs alla fackliga rättigheter. Allt uppdagades när en av dem fick föras till psykakuten i Malmö. I ett annat fall hade vi en person som enligt arbetsgivarens avtal med Migrationsverket skulle få en lön på 22 000 kronor i månaden. I verkligheten fick han 4500 kronor i månaden för ett heltidsjobb.
Listan kan göras mycket längre. Men detta är Sverige 2011. Trycket på att skapa en låglönemarknad är stark från såväl arbetsgivare som den borgerliga regeringen. Vår uppgift är att stå i vägen för detta. Vi kommer även i nästa avtalsrörelse ta kampen för schysta löner och ett anständigt arbetsliv!