Lobbyindustrin hotar tilltron till demokratin

När den förre socialdemokratiske statsministern Stefan Löfven, strax efter att han valts till ordförande för Europas socialdemokrater (PES), meddelade att han samtidigt ska jobba åt lobbyföretaget Ruud Pedersen var det nog inte bara jag som reagerade. 

Löfven är dock inte först ut på banan. Göran Persson och en stor del av hans tidigare regeringskollegor med tillhörande tjänstemannastaber har trampat upp stigen.

Att aktiva och före detta sossepolitiker, via olika privata lobbyföretag, arbetar med politisk påverkan på uppdrag av hemliga finansiärer har blivit allt vanligare. Detta rör inte bara Stockholm, även om fenomenet är vanligare där. Ett av de senaste exemplen är den förre lulebon och arbetsmarknadsministern Eva Nordmark. 

Hon har inte bara gjort Löfven sällskap i Ruud Pedersen utan även satt sig i styrelsen för det australiensiska gruvbolaget Talga som, trots envist motstånd från en stark lokal opinion och socialdemokraterna i Kiruna, lobbar för att få öppna en grafitgruva utanför Vittangi.

Det finns anledning att fundera över om och hur denna typ av övergångar, mellan staten och kapitalet, korrumperar samhällsdebatten och demokratin. 

Att det finns svängdörrar mellan de högerpartierna och den privata lobbyindustrin är knappast något nytt och föga förvånande. Men när det även blir norm för ledande socialdemokrater att betrakta lobbyindustrin som en "alternativ arbetsmarknad" påverkas grundförutsättningarna för progressiv samhällskritik.

Den privata lobbyindustrin fungerar ju i praktiken som en växlingsstation, där ekonomiska särintressen växlas över till politisk makt. En sorts inverterade folkrörelser för dem med kapital och maktpositioner. 

När även arbetarrörelsen "kläggas fast" i den rådande maktstrukturen uppstår ett glapp mellan "vi och dom". Naturligtvis har detta en demobiliserande effekt på det politiska engagemang som drev på i bygget av välfärdsstaten. Folkrörelsekraften rinner ur politiken. De engagerade eldsjälarna blir färre och "spinndoktorerna" och konsulterna fler.

Det är lätt att hålla med den förre demokratiutredaren Jörgen Hermansson (SOU 1999:76) när han säger att ”lobbyisternas ökande makt är ett hot mot demokratin. Det är bara de resursstarka som har möjlighet att påverka besluten.” 

Det är knappast någon tillfällighet att Sverige är det OECD-land där ojämlikheten ökat allra snabbast de senaste decennierna, samtidigt som vi också legat i täten när det gäller att privatisera skattefinansierad verksamhet. Detta har skapat en systemmissnöje som extemhögern kunnat exploatera.

Utvecklingen har gått så långt att jag tvivlar på att det finns tillräckligt med folklig kraft inom det socialdemokratiska partiet att ensam ta sig ur dilemmat. 

Ska någon djupgående förändring ske måste det nog till någon form av kulturrevolution som hämtar sin kraft hos de stora förlorarna på "kläggcirkulationen", det vill säga LO-förbunden och deras medlemmar. 

Tappade sugar och cyniska kommentarer från läktarplats har aldrig åstadkommit bestående demokratiska samhällsförändringar.

Häri ligger en av de viktigaste utmaningarna för den nyvalde LO-ordföranden, Johan Lindholm. Det handlar om att spola rent i rören mellan arbetsplatserna och den folkvalda makten i riksdag och regering. 

Ingen borde ha ett större intresse av att ställa sig i spetsen för detta demokratiska renhållningsarbete än just Johan Lindholm. 

Den fackliga kampen är också en politisk kamp.