Det som började som en politisk kursändring med valet av Nyamko Sabuni som partiledare har förvandlats till en fullskalig gisslansituation vars like vi inte har sett sedan Norrmalmstorgsdramat ‘73.
Någonstans inne i partikansliets mörkaste vrår hålls själva liberalismen fången – bakbunden och munkavlad.
Kidnapparna kallar sig "Liberalerna", men vi vet alla att det är en täckmantel.
För bakom den dåligt spacklade fasaden döljer sig intressen som verkar ha större lojalitet med PR-strateger och näringslivsagendor än med liberal idétradition.
- Deras krav? Ministerposter, porrfilter i mobilen, och ett evigt frikort till friskolelobbyns mingel.
- Deras vapen? En okuvlig vilja att sälja ut partiet till högstbjudande.
- Deras hot? Att bryta varje sista uns av ideologisk ryggrad om de inte får som de vill.
Frågan är om det finns någon som fortfarande bryr sig nog för att betala lösensumman. Eller lämnas liberalismen att förtvina i Johan Perssons källare, bland konserver av Bullens pilsnerkorv och Folkpartiets förvissnade själ?
Den frågan ställer jag mig efter förra veckans rockad i Liberalernas toppskikt. På samma dag avgick nämligen partiets jämställdhetsminister, kanslichef, och partisekreterare.
Den sistnämnde ersattes sedan av partistyrelseledamoten Simona Mohamsson.
Det är alltså samme Mohamsson som så sent som i november värvades av PR-byrån Narva - som bland annat har skolkoncernen Academedia som kund - för att arbeta med “politisk påverkan.” Det här måste vara lobbyisternas våta dröm: en direktlinje inte bara till Liberalernas partistyrelse, utan också regeringskansliet.
Men det är knappast de första toppnamnen som hoppar av, eller den första lobbyisten i partiets kärna. Det är sedan gammalt.
Redan 2006 ertappades ungdomsförbundets pressekreterare med dataintrång i socialdemokraternas interna system. Vårt alldeles egna lilla Watergate gjordes med full vetskap av förbundets ordförande Fredrik Malm och partisekreteraren Johan Jakobsson.
Malm sitter idag i partistyrelsen, och Jakobsson belönades med en tjänst som seniorkonsult för PR-byrån Kreab. Fem år senare grundade han lobbyfirman Nordic Public Affairs.
Om namnet låter bekant är det nog på grund av SvD:s granskning “Så tog lobbyister över liberalernas agenda.” Där avslöjades att någon - möjligen Svenskt Näringsliv - anlitat Jakobssons firma för att få Liberalerna att välja Ulf Kristersson som statsminister, Sabuni som partiledare och SD som samarbetspartner.
Här tog Jakobsson hjälp av sin adept Mats Persson - som då var partiets ekonomisk-politiske talesperson - och den tidigare partiledaren Lars Leijonborg, som nu är lobbyist för Friskolornas Riksförbund.
Som bekant vann deras linje, och det lönade sig för dem. Jakobsson är nu statssekreterare åt Ulf Kristersson och Mats Persson är arbetsmarknadsminister. Som sådan gör han dock inget åt en arbetslöshet som nu överstiger Greklands.
Han har nämligen hittat något roligare att ägna sig åt - insiderhandel. För samma dag som regeringen gav två miljarder till en forskningssatsning som Ericsson efterfrågat köpte han aktier i företaget.
Priset för partiet har varit desto högre. Sedan 2018 har man tappat nästan alla sina toppnamn: Malmström, Westerberg, Ohlsson, Wästberg, Starbrink, och nu - i samband med den s.k vandelsutredningen - tre till.
Om detta fortsätter kommer snart bara Johan Persson och kansliets kaffemaskin vara kvar, och jag är inte ens säker på vilken som vore att föredra som partiledare.
Det jag däremot är säker på är att liberalismen förtjänar bättre än Liberalerna.
Vi behöver en nationell insatsstyrka för att frita den. Helikopter. Gripenplan. Vad som än krävs. Befria liberalismen!