När det i somras uppdagades att Transportstyrelsen brustit i sin hantering av hemligstämplade uppgifter, valde oppositionen snabbt att politisera frågan.
Det handlade inte om vad tjänstemän gjort – det handlade om att förklara misstroende mot politiker så fort och så ljudligt som möjligt.
Det var olyckligt, och det är naturligtvis glädjande att i alla fall delar av oppositionen fått en del av förnuftet tillbaka och sansat sig tillräckligt mycket för att inte kasta landet in i en regeringskris över ett informationsärende.
Men det var också olyckligt eftersom den diskussionen skylde över den problematik som vi står inför här; den är nämligen allvarlig, och handlar bara delvis om att skydda känsliga uppgifter från att komma i orätta händer.
För visst är det här del av en internationell utveckling, där större länder än vårt blivit varse att det demokratiska systemet är känsligt för digital manipulation. Men att behandla detta som en bieffekt av att de nya teknologierna har gjort all information – svamprecept lika väl som hemligstämplade uppgifter – mer lättillgänglig skulle vara ett misstag.
För visst har tillgängligheten, och med den riskerna, ökat – men framförallt är det informationsmängden som har ökat. Den har ökat mångfaldigt – och om man någon gång skrattat åt nittiotalets storvulna tal om ”informationssamhället”, så är det hög tid att sluta flina nu.
Också informationens användningsområden har ökat så mycket att det vi menade med ordet ”information” igår inte är samma sak som vi menar med det idag; det går inte att jämföra vad ett vanligt personnummer användes till igår, med vad det kan användas till idag.
Det ändrar hur vårt samhälle ser ut, och det ändrar också hur makt, styrning och inflytande fungerar i det. Det måste vi ta hänsyn till som privatpersoner – och det måste vi också ta ställning till som samhälle.
Det går inte att säga annat än att vi just nu lever i en omvälvande tid, där många av de konflikter och utvecklingar vi ser runtomkring oss har att göra med information; vilka nyheter är det egentligen som är verkliga, och hur orienterar man sig i den nya verkligheten.
Det går inte att reducera till en ren säkerhetsfråga – och just därför får vi inte förhålla oss till detta som om det hade varit hemliga mikrofilmer som läckt ut. Vår situation är nämligen betydligt allvarligare – och betydligt mer spännande – än så.