Vi lever i en tid när nationalistiska och auktoritära män styr världen. Trump i USA, Putin i Ryssland och Xi Jinping i Kina pekar “manligt” med hela handen. Men en som nyligen bröt mönstret är Christoph Heusgen, avgående ordförande för EU:s säkerhetskonferens, som inte kunde hålla tillbaka tårarna när han tackade medarbetarna i sitt team som arrangerade konferensen i München förra månanden.
På olika digitala plattformar hånande Heusgens tårar av högernationalister och trollkonton som ett omanligt svaghetstecken. De hånfulla kommentarerna träffar något djupt inne i mig. De träffar en punkt där det strukturella blir personligt. Det är inte första gången det sker. Det handlar om mina egna livserfarenheter. Den där gamla och unkna mansrollen, som slår fast att “riktiga män” ska lägga locket på känslorna och inte gråta, har jag brottats med hela livet.
Jag tänker på de första åren i början av 1990-talet, när min mamma insjuknade och senare avled i hjärntumör. Både jag, min syster och vår pappa försökte på olika sätt trycka tillbaka sorgen. Fast för pappa fick detta betydligt mer ödesdigra konsekvenser än för oss andra. Pappa som ändå var en ovanligt social person vände sorgen inåt. Han kapslade in den. Vi var många runt honom som försökte prata om det han bar på, men vi nådde aldrig riktigt fram.
Pappa var, liksom många andra pappor i kvarteret, en sån som gjorde saker istället för att prata. Orden var mammas område. Pappa visade sin kärlek i handling. Han vallade skidor, spelade pingis med ungarna i kvarteret, tog oss ut på fisketurer, reparerade i hemmet, bytte däck på våra cyklar eller hjälpte andra pappor när det behövdes. Inget praktiskt verkade vara omöjligt för honom.
Jag minns, efter att jag flyttat in i min första egna lägenhet på Gruvvägen i Kiruna, när jag berättade för pappa att det nattetid var någon som kände på dörrhandtaget. Jag tyckte det var obehagligt. Någon dag efter vårt samtal, när jag kom hem från skolan, hade pappa varit där och satt in ett titthål i dörren. Sån var han. Kärleksfull. Men han hade inte orden. Orden om känslorna. Som så många andra tornedalspappor.
Så när mamma avled, efter att vi vårdat henne i hemmet den sista tiden, tog det inte mer än fem veckor innan pappa fick en massiv hjärtinfarkt. Brustet hjärta. Det han kapslat in imploderade. Han hade haft hjärtinfarkter tidigare. Men sorgen efter mammas död blev så tung att bära att hans hjärta inte orkade med en smäll till. Han blev bara 57 år.
Stor kärlek skapar stor sorg. Då kan ord och tårar ha en läkande kraft. Jag har själv känt den kraften i mitt eget sorgearbete, efter att föräldrarna gick bort. Först trodde jag inte det fanns en väg ut ur mörkret. Men långsamt, med hjälp av stödjande vänner som fanns runt omkring mig, återvände livsgnistan. Visst är handlingar viktiga. Men ord och tårar är också viktiga.
Så när någon försöker stämpla män som visar känslor och gråter som svaga väcks en helig vrede inom mig. Deras mansbild är inte bara omänsklig, utan ibland också direkt dödlig. Den är en del av ett genussystem som inte bara skapar kvinnoförtryck, utan även förminskar oss män. Män som kapslar in sina känslor bär en osäkrad mental bomb inom sig, som riskerar att explodera eller implodera när tillvaron skakas om.
Så mitt råd, utifrån mina livserfarenheter, är att prata med dina nära och kära. Särskilt när ni drabbas av sjukdom och sorg. Ord och tårar är inte omanliga. De är viktiga. Ja, ibland är de till och med livsviktiga.