Det är 30 år sedan psykiatrireformen 1995. 

Den kom till efter att 20 000 vårdplatser försvann under 70- och 80-talet, och tanken var att skapa något bättre: Regionerna skulle ansvara för vård och mediciner, kommunerna för boende och sysselsättning. Det lät bra på pappret.

Jag jobbar inte inom psykiatrin, men jag har fått blicka bakom ridån. 

Bilden från forskning, patienter och personal är tydlig: Det som skulle bli ett mänskligare system har i många fall blivit ett tyst förfall. Ett system där både personal och patienter lider.

När jag kom till Luleå i mars mötte jag en forskare som arbetat med psykiatri i 20 år. 

Jag lärde mig att Norrbotten kämpar – inte bara med platsbrist, utan med en kultur och struktur som ofta missar det viktigaste: Människan bakom diagnosen. Och människan bakom yrket.

Idag styrs psykiatrin i hela Sverige av en snäv tolkning av evidensbaserad medicin, minutiös dokumentation och en strävan efter noll självmord. 

Evidensbaserad medicin – vad är det ens? 

Jag tror på forskning, har själv jobbat med det. Men psykiatri är inte som ekonomi eller kirurgi. Psyket är inte mätbart på samma sätt. Och när vi låtsas att det är det, då förlorar vi det mellanmänskliga.

Då händer det som inte får hända – att hjärtat i psykiatrin, den mänskliga kontakten, får stå tillbaka.

Reformen som skulle ge patienter ett värdigt liv gav istället isolering, ensamhet och ett system som inte förstår att människor behöver mer än medicin – de behöver mening. Agens. Och det går inte att mäta.

När jag tänker på vad jag önskade för en anhörig när han insjuknade i psykos, så var det inte mer tabletter – det var konstterapi, musik, trädgård. Att få så ett frö, se det växa. Det ger mening.

Mardrömsscenariot är ett sådant utfall som bipolära Tomas Berglund, 51 från Boden fick. Efter att ha varit sömnlös i flera veckor och ha bett om att bli inlagd fick han avslag på vård med förklaringen att ”medicineringen nog är rätt” och att ”allt ordnar sig”. 

Det är ett hån. 

Mer medicinering i handen. En ledig vårdplats. Mindre tid, mindre personal, mer vinst för läkemedelsbolag. Människan reducerad till en diagnos.

Psykiatrin är fångad i en orealistisk målsättning: noll suicid. Varför accepterar vi att alla inte kan överleva cancer, men inte att alla inte kan räddas från självmord?

Efter varje självmord ska två års dokumentation gås igenom. Det skapar en rädsla att göra fel – så man gör hellre för lite än för mycket. Och dokumenterar det lilla noggrant. Och samtidigt bär kommunerna ett för stort ansvar. 

Att skapa ett liv, en mening, ett sammanhang – det är inte bara ett kommunalt uppdrag. Det är psykiatrins. Och samhällets.

Det handlar inte om brist på pengar. Det handlar om hur resurser fördelas. 

Det handlar heller inte om brist på arbetsplatser. Utan om att en ohållbar arbetskultur upprätthålls. Låg lön, hög risk, höga krav. 

Det lockar inte den sorts personal som psykiatrin behöver: de som orkar vara människa i ett system där man ofta reduceras till funktion. 

De som förstår utmaningen och komplexiteten i maktstrukturerna som finns i den psykiatriska djungeln. 

Som tur är finns det ljuspunkter. Gällivare nämns ofta som gott exempel. RSMH:s insatser och SPOT-teamet i öppenvården gör verklig skillnad. 

Men vi kan inte bygga vård på eldsjälar som försöker laga ett trasigt system.

Idag får man olika vård beroende på var man bor. Men det borde inte spela någon roll om du är i Jokkmokk eller Jönköping. 

Alla människor har rätt till ett värdigt liv – oavsett diagnos eller bostadsort.

Vi måste lägga resurser på en psykiatrisk vård där människan står i fokus på riktigt. Där patienten inte isoleras och övermedicineras, utan tas på allvar och får en hållbar plan för att nå en värdig vardag.

Genom konst-, musik- och trädgårdsterapi.

Genom att skapa äkta gemensamma sammanhang där personen är mer än en diagnos och en siffra i systemet. 

Vi behöver lösningar som förstår att psyket inte alltid är lika mätbart som annat och där evidensbaserat arbete kanske inte är hela lösningen. 

Det kanske inte är mätbart, men det är mänskligt. Och det gör skillnad.

Vi måste närma oss varandra. Se människan. 
Psykisk ohälsa botas inte bara med piller. 

Den botas med tid, empati, gemenskap – och ett samhälle som orkar se, stanna och närvara.