Moderaternas vänskapskorruption - ett mönster av maktspel

Härvan runt Henrik Landerholm blottar ett bredare mönster i svensk politik - och i Moderaterna i synnerhet, skriver NSD:s ledarkrönikör Egil Sturk.

Henrik Landerholm och hans barndomsvän Ulf Kristersson.

Henrik Landerholm och hans barndomsvän Ulf Kristersson.

Foto: Christine Olsson/TT

Krönika2025-03-24 00:01
Detta är en ledarkrönika. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.

Sedan Trump kom till makten i USA har framväxten av en amerikansk techoligarki tagit fart på andra sidan Atlanten, och det är inte den enda likheten denna administration har med Ryssland. 

För det är ju främst Ryssland som förknippas med oligarker. I samband med utförsäljningen av de ryska statstillgångarna under president Jeltsin såg bolagschefer och ämbetsmän stora möjligheter att sko sig. Med sina goda kontakter till regeringen kunde de förhandla sig till priser långt under marknadsvärdet, göra upp om försäljningar på förhand, och erhålla subventioner.

Så fick en handfull oligarker kontroll över den ryska olje-, gas- och råvarusektorn, och de omsatte snart sina förmögenheter i politiskt inflytande. De köpte upp mediebolag, mutade domare och åklagare, och använde komplexa system för att flytta vinster mellan företag och fly skatter. 

Med detta i åtanke är det kanske inte USA man bör jämföra den ryska oligarkin med, utan Sverige. 

Den svenske ekonomen Anders Åslund var som rådgivare åt Jeltsin 1991-1994 en av de huvudansvariga för dennes ekonomiska reformer: avregleringar, privatiseringar, och liberaliseringar av finanssektorn. 

Samma år satt Bildtregeringen vid makten i Sverige. Även här avreglerades finans- och valutamarknaderna, statliga företag såldes ut, och välfärden privatiserades. Resultatet i både Ryssland och Sverige blev statsfinansiell kollaps.

Ett annat liknande utfall var framväxten av oligarker. Tillvägagångssättet i Sverige var inte olikt det ryska, även om det här handlade om skola och vård snarare än gas och olja. 

För att hitta ett aktuellt exempel kan vi ta Henrik Landerholm, som nyligen fick avgå som regeringens säkerhetsrådgivare efter att ha lämnat hemligstämplade dokument på en kursgård. Jag syftar då inte på hur han i egenskap av statsministerns barndomsvän tillsattes utan någon som helst rekryteringsprocess, utan ett bredare mönster i svensk politik - och i Moderaterna i synnerhet. 

När Alliansen kom till makten 2006 var Henrik och partivännen Thomas Axelsson vice ordförande respektive rektor för Europaskolan i Strängnäs. När skolan ville expandera skrev rektorn ett mejl till kommunstyrelsens ordförande - Ann Landerholm. Ann gav då sin make Henrik i uppdrag att skriva en skolutredning som händelsevis råkade gynna just Europaskolan. 

Paret gjorde upp om att Europaskolan skulle få nya lokaler genom att lägga ner en kommunal skola, men planen misslyckades efter en mediegranskning av mejlväxlingen. 

Henrik försökte i samband med avslöjandet försvara parets agerande: “Är det upprörande att människor som lever tillsammans också hjälper varandra?” frågade han.

Ja, Henrik. På samma sätt som det är upprörande att din barndomsvän Ulf kan ha hjälpt till att dölja bevis om din hantering av hemliga uppgifter. På samma sätt som det är upprörande att moderatstyrda kommuner som Österåker har “avknoppat” kommunala skolor, och sedan sålt dem till en bråkdel av det verkliga priset till partiets egna socialnämndsordförande. På samma sätt som det är upprörande att moderata kommuner som Täby har sålt skolor till underpris till på förhand handplockade aktörer, och erbjudit dem hyressubventioner.

Förvaltningsrätten har i flera domar slagit fast att detta är olagligt. Men det har det moderata oligarkväldet struntat i. 

Henrik Landerholm, Anna Kinberg Batra och Irene Svenonius är de senaste fallen i en lång historia av moderat vänskapskorruption och välfärdsoligarki. 

Men definitivt inte de sista.