Under en festival som arrangerades av Eritreanska Föreningen på Järvafältet i norra Stockholm utbröt under torsdagen våldsamheter och upplopp sedan maskerade motdemonstranter gått till angrepp mot festivalområdet.
Demonstranterna hade i sin tur sökt om och fått tillstånd från polisen för sin manifestation, men eftersom för få poliser befann sig på plats kunde man inte hindra den våldsamma utvecklingen som man skulle ha önskat; det hela slutade med 50 skadade, 140 frihetsberövade och ännu en infallsvinkel på de problem som Sverige just nu befinner sig i.
Det är nämligen inte första gången någonting sådant här händer denna sommar – i början av juli tvingades tysk polis ta till såväl tårgas som vattenkanoner för att stoppa kravaller i samband med en eritreansk musikfestival.
Där slutade händelseförloppet med 16 skadade poliser, och en nationell självrannsakan som fortfarande pågår kring vad man egentligen kan göra för att hindra en sådan händelseutveckling.
Det krävs inte särskilt mycket fantasi för att förstå att den svenska händelsen till viss del sker i efterföljd av de tyska, och gemensamt för de båda händelserna är att medan festivalernas arrangörer står nära den sittande regeringen i Eritrea, vänder sig motdemonstranterna emot dem.
Experter talar om tecken på slitningar inom den eritreanska diasporan, som är stor på grund av såväl regeringens hårdhänta metoder som många år av krig, fattigdom och hungersnöd.
Allt detta ger en aning om de här frågornas komplexitet – och om hur oerhört svåra de är att hantera ur ett svenskt perspektiv.
Visst ska polisen bedriva ett aktivt underrättelsearbete för att förstå kommande säkerhetsrisker, men den vaksamheten kommer aldrig att kunna täcka alla de konflikter som uppstår någon annanstans, och sedan får ringar på vattnet i Sverige.
Det vi kan och faktiskt är tvungna att göra här är i stället att ställa svåra frågor till oss själva om hur lyckad den svenska integrationen faktiskt är.
Lag och ordning är en sak, och ingen behöver hysa något tvivel om att den svenska regeringen är kapabel att föreslå fler poliser och längre batonger. Men det räcker bara så långt.
Den stora frågan är hur vi kommer tillrätta med att många människor som vistas i Sverige uppenbarligen har lojaliteter och ett politiskt engagemang som i vissa lägen trumfar deras intresse av att följa svenska lagar, regler och seder.
Den frågan har diskuterats länge, och om den hade haft ett enkelt svar så skulle det ha varit funnet och implementerat redan – om inte här, så åtminstone någonstans i världen.
Som det tyska exemplet – och en lång rad andra – visar är det nämligen en illusion att föreställa sig att detta skulle vara någonting unikt för Sverige; det är en konsekvens av den globalisering och ökade rörlighet som i grunden är en god sak, men vars effekter inte helt går att förutsäga eller kontrollera.
Ibland heter det att integrationen har misslyckats – men det är att ge tappt och ge upp alldeles för tidigt. Integrationen är nämligen pågående, och vi ska akta oss för att reducera den till en fråga om att enbart ”komma i jobb” eller att lära sig ett språk.
De må vara grundpelare i ett integrationsarbete – men som de senaste dagarnas och veckornas händelser visar utgör det globala samhället en utmaning för oss och hela vår del av världen.
Det är till syvende og sidst inte ett uppdrag som landar på svensk polis, utan på vårt samhälle som helhet – och som hur gärna vi än skulle önska det faktiskt inte har några snabba och enkla svar.
När ringarna på vattnet kommer hit
Kravallerna på Järvafältet visar att det inte går att reducera integration till att "komma i arbete." Det måste också handla om lojalitet.
VAKSAMHET. För polisen är det svårt att förutsäga kommande konflikter med rötterna utanför landets gränser.
Foto: Niklas Svahn/TT
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.