Jag är omringad av fotboll. Jag har både ett kärleksfullt och sårigt förhållande till den.
Jag sköt ganska hårda skott, men var inte snabb eller smidig. Jag minns fortfarande när jag inte fick fortsätta som en av målvakterna.
Glädjen att se sitt eget barn spela fotboll är stor. Det där kan ändå väcka känslor mer än 25 år senare.
Fotbollen är en av våra största folkrörelser. Snart väntar ett sommarlov med fotbollsskola, matcher och cuper för många barn.
Vägvalen kring hur fotbollsutveckling ska bedrivas är i allra högsta grad påverkade av värderingar.
Inte bara ledare behöver fundera på det. Du som hejar på sidlinjen behöver också det.
Att toppa lag tycker många är dåligt numera. Att nivåindela, det tycker däremot vissa ledare och föräldrar är viktigt. Det är dock oerhört omtvistat. Frågan är vad som skiljer toppning från nivåindelning?
Ibland görs kanske detta med nivåindelning med en klar idé. Inte en permanent lösning utan genomtänkta sätt. Det blir naturligt integrerat i träningarna och matcherna. Ingen märker av det och alla får lyckas i olika situationer. Utveckling är oftast inte linjärt.
Mer vanligt är nog att vissa väljs ut på olika sätt. Att en del spelare tränar och spelar mer med de äldre än det egna laget.
I yngre åldrar exempelvis genom att barnen – med eller utan ledarnas och läktarnas uppmuntran – lär sig att alltid passa samma två eller tre målgörare.
Det kan också göras genom mer eller mindre speltid. Alltså vad jag skulle kalla klassisk toppning.
Att bli bortvald stärker sällan motivation. Att bli utvald kan också sätta en press som knäcker motivation.
Jag vet att det finns de som anser att spetsverksamhet är gynnsamt för breddverksamheten.
Om det vore helt sant skulle väl inte så många tonårslag så snabbt dö ut när selektering tar vid?
Seniorlagen skulle inte behöva kämpa för sin överlevnad. Folk skulle fortsätta spela fotboll hela livet i stället för att införlivas i gymkulturen.
Norrbottnisk fotboll behöver fler spelare inte färre.
Målet med barn- och ungdomsfotbollen måste vara att som lag jobba tillsammans och förstärka varandras förmågor.
Fotboll är trots allt inte en individuell idrott, även om vissa blir bättre än andra. Alldeles oavsett måste de få känna att deras värde i laget inte står och faller med vad de individuellt presterar.
Jag vet att vi är ”sämre” häruppe på fotboll än södra Sverige. Det är många som har idéer om vad som behövs.
Det alla däremot borde kunna konstatera är att vi inte har råd med utslagning. Majoriteten av alla barn i vårt län blir inte elit.
Om vi vet detta borde väl det ingå i spelidéerna, i träningsuppläggen och i trupputtagningarna hela vägen så fler får känna livslång glädje?
På så vis kanske ännu fler kommer spela i Norrbottens olika topplag.
Jag tror det är fullt möjligt att låta alla vara med så länge som möjligt. Så mycket som möjligt.
Barn förstår dessutom vilka som är ”bäst” – just nu – alldeles utmärkt själva utan vuxenvärldens ogenomtänkta förstärkning.
Och de som vill bli ”bäst” hittar alltid sätt att träna mest.