I veckan kom två besked som talar till varandra på ett lite märkvärdigt sätt. Å ena sidan konstaterade det tyska energibolaget Uniper att de inte är intresserade av att bygga några kärnkraftsverk i Sverige – å andra sidan kommenterade SSU-ordföranden Lisa Nåbo att förbundsstyrelsen till helgens kongress förordar en omsvängning till förmån för kärnkraften.
Den som hade kunnat slå vad om det för tio år sedan hade nog gjort sig en hacka – oddsen kan inte ha varit höga för att SSU plötsligt skulle vara för kärnkraft, medan utländska energibolag säger sig vilja prioritera andra fossilfria energislag.
Det brukade nämligen vara precis tvärtom, och om man får tillåta sig en ordvits på ett så allvarligt ämne så beror denna händelseutvecklingen på att kärnkraftsfrågan – som på något märkligt sätt lyckades dominera höstens valrörelse – faktiskt har laddats ur.
Långsamt har marken och folkopinionen skiftat under partiernas en gång benhårda ställningstaganden, och om det en gång i tiden var smärtsamt för Centerledaren Maud Olofsson att släppa partiets kärnkraftsmotstånd för att kunna bilda en alliansregering, så är det faktiskt inte en riktigt lika het potatis längre.
Det beror på flera saker. De som var unga och engagerade på miljöområdet på nittiotalet levde fortfarande med erfarenheterna från olyckorna i Harrisburg och Tjernobyl i färskt minne.
Jag har själv varit emot kärnkraften ända sedan jag en dag för många år sedan besökte resterna av det senare kärnkraftverket och spökstäderna intill.
Men de som är aktiva idag har tyvärr behövt vänja sig vid ett annat tänkbart värsta scenario, som riskerar att få betydligt mer omfattande konsekvenser än någon härdsmälta – nämligen den att mänskligheten inte lyckas stoppa den globala uppvärmningen i tid.
Katastrofer i den skalan går förstås inte att mäta mot varandra – men det får en ändå att tänka till innan man för fram åsikten att ett relativt klimatvänligt och effektivt energislag ska avvecklas.
Det är klart att sådana överväganden även existerar för Unipers del – men det är knappast det som är övervägande i deras kalkyler; där är det helt enkelt så att de ekonomiska utsikterna för en omfattande kärnkraftsutbyggnad ser alltför osäkra ut.
Det kan man förstå – det finns knappast något energislag som kräver så stora initiala investeringar, och som samtidigt är så utsatt för yttre händelser och politiska omsvängningar; nu ser det ut att finnas en opinion för kärnkraften, men vad säger att den inte kommer att försvinna i det ögonblick det sker ytterligare en olycka?
Om så blir fallet är det åtskilliga miljarder som har investerats på grundvalen av en väljaropinion som bevisligen är flyktig.
I kärnkraftsomröstningen vann Linje två, att avveckla kärnkraften men med förnuft. Sammantaget ger det nuvarande tillståndet intrycket av att det – trots alla skiften – också är den inriktningen som har vunnit, om inte annat på ren uthållighet.
En inte osannolik utgång är nämligen att nästan alla enas om att inte vara emot kärnkraft i teorin – fast det i praktiken knappt finns någon kärnkraft att vara för.
Det vore ett lämpligt slut för en fråga som under lång tid har sått split inom svensk politik, och en utgång som Lisa Nåbo och SSU nu ser ut att bädda för.
Det öppnar möjligheten för att sluta strida om det förflutnas energislag, och i stället fokusera på vad vi kommer att behöva framtiden; att vara pragmatisk i stället för principiell, och för att sänka temperaturen i den nationella energidebatten i alla fall.
Pragmatiska besked inför kongressen
I energifrågor har principiella ställningstaganden länge haft överhanden. Det har ofta varit olyckligt – men kanske blir det annorlunda nu?
ORDFÖRANDE. Lisa Nåbo är sedan 2021 ordförande för Socialdemokraternas ungdomsförbund SSU.
Foto: Stefan Jerrevång/TT
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.