Präst - ett serviceyrke
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
För många är kontakten med Svenska kyrkan begränsad till dop, konfirmation, bröllop och begravningar, och kanske en och annan julotta. Tiden då kyrkan fyllde en naturlig plats i vår vardag är sedan länge förbi. Om detta kan vi naturligt tycka vad vi vill, men detta torde vara vad Svenska kyrkan har att förhålla sig till i sin verksamhet.
Detta betyder däremot inte att kyrkans roll i våra liv är obetydlig. Snarare betyder det att de få besök vi faktiskt gör, görs i samband med livsavgörande skeenden.
De gånger vi besöker kyrkan gör vi det helt enkelt för att delta i ritualer som kommer bli bestående minnen, som dagen vi lovar någon trohet och kärlek eller tar farväl av någon vi älskat.
Prästen Elisabeth Arborelius har skrivit en avhandling betitlad "Finns det en klyfta mellan kyrkan och folket".
På fredagens DN debatt delade hon med sig av delar av sina slutsatser.
Och vad Arborelius konstaterar är onekligen intressant, att svensken främst vill ha hjälp med just dop, vigslar och begravningar och ser kyrkan som en sorts religiös serviceinrättning men att denna syn inte sammanfaller med prästerna svensken möter.
Förvisso av förklarliga skäl. Den som blir präst torde bli det av religiös övertygelse snarare än av vilja att ägna sig åt något som uppfattas som ett serviceyrke.
Arborelius ser två typer av präster, som hon kallar sändarorienterade respektive mottagarorienterade. De sändarorienterade prästerna anser att "kyrkan måste vara KYRKA". De mottagarorienterade prästerna är däremot präster som inställda på att möta människor som jämlikar. Och vad vi vill ha, det är enligt studien de mottagarorienterade prästerna.
Inom alla yrken finns de som är mer och mindre bra på vad de gör.
Att skriva en halvkackig krönika är knappast en dröm, men tidningen du håller i handen är sopor i morgon, och gillar du inte vad du läst går du antagligen vidare i livet med en axelryckning.
Att genomföra en operation kackigt, eller en begravning. Det är däremot misslyckanden som må vara mänskliga, men som riskerar bli till fysiska eller själsliga men som förföljer oss livet ut.
Prästyrket förpliktigare, varje möte i form av dop, vigsel och begravningar är möten med kyrkan vi bär med oss resten av livet.
Därför är det också viktigt att mötena blir så bra som möjligt. Och att kyrkan faktiskt inser att dess roll i våra liv är betydande. Just på grund av att besöken vi gör är så få.