Första tanken var att det är omöjligt. Kiruna ska flytta en hel stadskärna och bygga en ny. Erfarenheten av omställningar är att de sällan går att genomföra utan högljudda protester. Förändring får något att skava inom oss. Det spelar ingen roll om den är nödvändig eller inte, den gör alltid lite ont.
Och ont gör det. Att se sitt barndomshem rivas ned, se parken du träffade din partner i försvinna. Se barnens skola jämnas med marken.
Flytten sker på grund av en gruva. Ju längre ner de försöker ta sig i gruvan, desto mer riskerar delar av staden att rämna
Det är svårt för en utomstående att förstå. Framförallt för någon som vuxit upp 125 mil från berget Kirunavaara. Hur kan en gruva vara orsaken till en sådan enorm samhällsomvandling?
Åker man till Kiruna behöver inte tåget rulla långt in på stationen för att förstå. Gruvan finns överallt, nästan oavsett varifrån du tittar.
Gruvan är en del av stadsbilden. Den finns där som en påminnelse – dagens Kiruna hade aldrig existerat utan den.
Samtidigt ska flytten förankras demokratiskt. En unik utmaning för Sverige som Kiruna till stor del får klara själv.
Här ställs många nationella intressen mot varandra. Riksintressen ska bevaras i en stad där nästan varje kvadratmeter är skyddad.
Samtidigt är alla överens om att flytten måste ske. I allt det här ska kirunabor tryggas i att de förlorade bostäderna kan ersättas.
Många samtal har förts med människor i samhället. I skolor, samrådsmöten och medborgardialoger.
Samtidigt finns de ekonomiska musklerna framförallt hos LKAB som fått ta mer socialt ansvar och varit en större del av dialogerna än vinstdrivande företag vanligtvis är.
Det finns knappt någon i Kiruna som inte har en relation till gruvan och ägaren, det statliga LKAB. Antingen jobbar du för dem eller känner någon som jobbar för företaget – eller en underleverantör.
Det ligger förstås i deras intresse, LKAB behöver samhället med allt vad det innebär i arbetskraft och service. Inga konstigheter.
Konstig blir däremot regeringens brist på närvaro i frågan då det finns ett starkt nationellt intresse att gruvan ska finnas.
LKAB är bra på att bryta malm. Men när delar av det demokratiska ansvaret outsourcas till LKAB, som också är ansvarigt för informationsspridning och många av medborgarsamtalen, blir det problematiskt.
LKAB kan ersätta en del bostäder och försöka reglera hyrorna till viss del. Men de kan inte subventionera nybyggnation – en möjlighet regeringen bör titta på när det gäller Kiruna.
LKAB kan heller inte effektivisera stadsflytten genom att samköra nationella myndigheter. Och det är inte heller deras uppdrag.
I maj besöker bostadsministern Kiruna, kanske kan det vara början på ett ansvar regeringen borde ha tagit för länge sen. Men det här handlar inte bara om stadsutveckling.
Den här flytten måste ske. Vinsterna från utvinningen av järnmalm går tillbaka till landet – det är inte bara Kirunas angelägenhet.
Nu är det dags att visa det, allt annat vore märkligt av en regering som leds av en före detta metallbas.