Under våren har jag haft med mig en bok på mina resor runt om i jobbet – när jag till sist började läsa den slukade jag den i ett stycke och avslutade läsningen inom ett dygn från det att jag börjat. 

Mian Lodalens Lisa och Lilly är den första delen i en trilogi om homosexualitet i Sverige under 1900-talet – som följs av Lesbiska Ligan och Dansaren och demonerna. 

I boken skildras förbjuden kärlek och vad den kan leda till i ett land där mänskliga rättigheter knappast gäller för alla – även om begreppet under tiden boken skildrar ännu inte börjat användas. 

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna antogs på Nobeldagen 1948 delvis som en respons till de vedervärdigheter människor utsattes för under andra världskriget. 

Drygt hundra år efter att Lisa och Lilly i verkligheten hittas drunknade i Stockholm, firas rätten att vara den man är och älska den man vill runt om i hela Sverige. 

Pridetåg marscherar i snö, på is, på gräs, i gränsland, i norr och i söder. En viktig symbol för att ingen är fri förrän alla är fria – en viktig markering för att visa på att vi är fler som väljer omsorg än förakt – ett viktigt ställningstagande för jämlikhet, inkludering och kärlek. 

En demonstration för yttrandefrihet och demokrati.

Fina ord. Som faktiskt betyder något i praktiken för alla oss gjorda av kött och blod. 

En begränsning av mänskliga rättigheter – om den så bara är för en liten grupp i samhället – är en begränsning för oss alla. 

Utan yttrandefrihet kan vi göra mycket lite för att stoppa en galning som har mycket makt. 

Det som händer i Ryssland kan hända här, vi lever inte i ett vakuum och ytterhögern organiserar sig runt om i hela världen. Deras samhälle är inte ett där homosexuella tillåts förälska sig, där kvinnor tillåts ha en åsikt, där barn kan freda sig mot vuxna som vill dem illa. 

Deras samhälle är ett samhälle för de starka – vilket här översätts till de som är rika, heterosexuella, vita och män. Vi andra är till för att ge de starka mer makt genom att arbeta mer, hårdare och utan skyddsnät.

Förra veckan hade två organisationer nära mitt hjärta kongress. IndustriAll Europe och HBTQ+Socialdemokrater – den ena förenar 7 miljoner industriarbetare i Europa, den andra en sidoorganisation för sossarna i Sverige som gör politiken mer human och tillgänglig för fler. 

Båda kongresserna antog uttalanden som rörde samma sak – ”rör inte våra pridetåg!”

För idag – efter år av utveckling för att alla människor ska få vara fria – har Ungern slängt iväg de senaste hundra årens kalenderblad och förbjudit pride och alla offentliga HBTQ+-evenemang. 

Att Viktor Orbán som leder landets regering företräder ett nationalistiskt och kristdemokratiskt parti är kanske ingen nyhet – men stegen de tar för att gradvis minska demokratin i landet verkar vara en nyhet åtminstone för den svenska regeringen. Som de inte ser ut att ha tagit del av, för regeringen är tyst. 

Inte ett pip om hur man ser på Ungern – förutom från samverkanspartiet Sverigedemokraterna som uttalat ser landet som en föregångare och som i alla omröstningar i Europaparlamentet röstat EMOT resolutioner som kritiserar Ungerns (och Polens) rättsstatsbrister. 

Sverigedemokraterna vill helt enkelt att Sverige ska bli lite mer som Sve…nej, förlåt, Ungern. 

Vilket Sverigevänligt parti...