Sjuka ska få det sämre och de som jobbar mer pengar

De friska tror inte på sjukdom. Slutsatsen drar kvinnan i romanen Hjärtat (2019) i ett stycke. Eller så var det min tolkning.  

Den lågmälda berättelsen är skriven av finlandssvenska författaren Malin Kivelä. Kvinnan iberättelsen har fött sitt tredje barn, en son med allvarligt hjärtfel. Det blir sjukhusvistelse och en tillvaro som präglas av att hantera kris.

Hennes telefon fylls av hjärtan av människor som skriver att de finns där, till för henne, till för familjen. Men tiden går och hjärtan slutar att strömma in, och de som skulle vara där är borta. De friska tror inte på sjukdom. De friska vill inte vara i närheten av det som de inte tror på.

Jag lyssnade på romanen som sändes i P1 Radioföljetongen under sommaren samtidigt som jag såg sjuka människor runt om kring mig. Lidandet. Kampen. Smärtan i kroppen. Sjukdom är inte vackert. En sjuk människa är stukad, mer eller mindre. 

Nog vore det bra om politikerna kunde bestämma att sjukdom inte får finnas längre och att det sedan skulle bli verklighet. Bort med det som bryter ner kroppar. Eller om det är för verklighetsfrånvänt: Riksdagens ledamöter kunde klubba igenom att sjukdom visserligen får finnas, men att den sedan upphör efter ett visst datum. Det vore naturligtvis skönt för alla. 

Moderaterna tror att det är möjligt att avskaffa sjukdom via politiska beslut. Ja, jag raljerar naturligtvis. Men partiet vill återigen införa en bortre tidsgräns för hur länge en person kan vara berättigad till sjukförsäkring. 

Jag fultolkar inte ens: “En sjukskrivning kan nämligen inte vara för evigt” står det på deras hemsida. Partiet vill införa det som de röda politikerna kallade för “stupstocken”. Alliansregeringen införde tidsgräns för sjukförsäkring 2008. 

Sjukpenning kunde maximalt betalas ut under två och ett halvt år. Sedan fick de drabbade personerna vända sig till Arbetsförmedlingen. Efter tre månader fick de återigen chansen att omfamnas av sjukförsäkringen om de fortsatt hade nedsatt arbetsförmåga.

När de rödgröna fick makten skrotades systemet 2016. Inte är vårt sjukförsäkringssystem det bästa för det, men nog blev det i alla fall mer humant.

Moderaterna är inte nöjda med förändringen utan vill urholka försäkringen igen. Och det är klart, ska skatten sänkas måste offentliga utgifterna kapas. Det måste både bantas och svältas i stat, regioner och kommuner för att det ska fungera att fylla på människors privata plånböcker. 

Om det bara handlade om döda ting, fastigheter eller verksamheter som inte bestod av människor, då, då skulle det kanske inte vara alltför mycket att orda om. Men nu är det inte så. Införs en tid för när människor ska bli utkastade från sjukförsäkringssystemet drabbar det individer. Redan hårt belastade människor ska få det sämre. För att de som jobbar och är friska ska få det bättre. 

Att det ska löna sig att arbeta kan också betyda att det ska vara överhemskt att vara sjukskriven. Inte vill jag ha det så.

En människa blir inte frisk vid ett visst datum för att någon har klubbat igenom att det gäller. 

Jag önskar att det var så, att politikerna kunde avskaffa människokroppens tillkortakommanden och lidande. Att alla skulle kunna jobba för att bidra det gemensamma.Men eftersom det nu inte är möjligt, då borde politikernas uppgift vara att se till att de som är sjuka inte lider mer än nödvändigt. Att det finns förutsättningar kring ett värdigt liv även när livet drabbar en hårt och då ingår inte utförsäkring. Utan istället en trygghet i att ett samhälle inte sviker dem som har det svårast.

De som är friska måste tro på sjukdom.