En kall vinterdag den fjärde februari vaknade Rickard Andersson upp, tog med sig sina vapen och gick in på Campus Risbergska för att skjuta människor som gått dit för att lära sig svenska och plugga för att kunna bidra till samhället.
Hela Sverige stannade upp när nyheten aviserades i våra mobiltelefoner och TV-apparater. En skolskjutning i Sverige? Kan det vara möjligt?
Sorgen som föll över oss alla när vi insåg att det var sant. Skräcken över att det dödliga våldet har kommit hit var överväldigande. Reaktionerna och uttalandena efteråt var förvånande, och förbryllande för många. Statsministerns ord om att vi inte ska bli politiska efter terrordådet gav mig rysningar. För det var då vi alla förstod. Hatet har nått nya nivåer.
Sent på kvällen gick polisen ut med att ett tiotal personer hade blivit skjutna.
Ett ljudklipp kommer ut där vi hör en röst som ropar “Ni ska ut från Europa!”, därefter ljuden av skott.
Efter 48 timmar av väntan, skräck och ångest fick anhöriga dödsbuden. Identiteterna av offren hade fastställts. Och statsministern “förstår oron hos invandrare” eftersom majoriteten av offren har utländsk bakgrund. Ändå ska vi inte bli politiska eller spekulera om ideologin hos gärningsmannen.
Elsa, Kamar, Bassam, Ali, Salim, Niloofar, Camilla, Eva-Lena, Selma, Aziza, är inte bara namn. För någon var de hela deras värld. De gick till skolan, till deras arbete, för att lära sig och lära ut. De var mammor, pappor, syskon och barn. Sorgen är hjärtekrossande.
Dagar innan dådet gick statsministern ut i media och kopplade invandringen med ökad brottslighet. Regeringen bär tyvärr ett stort ansvar för hur klimatet i samhället är idag.
Partiledaren för Sveriges näst största parti har inte ens besökt Örebro efter dådet.
Sju av åtta partiledare har varit där.
Ordförande för justitieutskottet avgår efter att regeringen och Sverigedemokraterna lagt fram ett förslag om att förtydliga reglerna för lämplighetsprövning och begränsa tillgången till olika typer av halvautomatiska vapen. Vart är rimligheten i det?
Ulf Kristersson höll ett tal till nationen under söndagen där han återigen vädjade att vi inte skulle spekulera, utan låta polisens utredning lämna svaren till oss. Vi är många som inte kan undgå att lägga märke till skillnaden i retoriken när man jämför med andra fall. Statsministern uppmärksammar att många med utländsk bakgrund är rädda, men vart är lösningarna? Problemen finns, men vi vill ha svar, vi vill ha lösningarna.
“Ansvaret för döden vilar på den som begick de fruktansvärda brotten. Men ansvaret för att hjälpa er att återfinna livet, det tar vi gemensamt.”
Hur ska vi arbeta framåt för att det här inte ska ske igen? Hur ska vi arbeta långsiktigt för att hatet inte ska ha en plats i vårt samhälle? Men kanske främst, hur ska vi arbeta framåt för att hatet inte ska ha någon plats i Sveriges regering?
Varför gick Rickard Andersson in på en skola och sköt tio personer? Hur länge hade han planerat det? Hur kunde han slutföra det? Frågorna som vi kanske aldrig kommer att få svar på grämer oss alla. Men vi är många som har förstått vart svaren kommer att landa.
Ord gör skada, retoriken gör skada, hatet gör skada, att trigga igång andra gör skada.
För att ändå ta någonting från statsministerns tal som borde hörsammas: “Vi kan vara olika och tycka olika, men det är vårt gemensamma ansvar att bygga det här landet. Det finns inte vi och dem, inte född här eller född utomlands.”
Låt oss leva efter det, låt inte orden bara vara ord. Lev upp till dem.
Hedra dem som har fått sätta livet till genom förändring.