Spöket från 1968
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Det mest intressanta är egentligen vad hetsjakten på "1968" inte handlar om; nämligen vänstervridningen - de förkättrade 68-orna och deras flirt med diverse auktoritära tankesystem. För trots att en ansenlig skara numera tämligen väletablerade flagellanter självmant ställt sig i kö för att ta avstånd och göra bot för sin ungdoms politiska förvillelser är huvudtemat ett annat.
Redan under presidentkampanjen i fjol gick Sarkozy till attack mot arvet från 1968, som hade förstört allt som var fint i Frankrike. Efter maj -68 finns det enligt Sarkozy "inte längre några värden, inte längre några hierarkier". Framför allt vände han sig emot "individualism, relativism och undergrävande av gemensamma värderingar", som gavs skulden för både vulgokapitalismens excesser och krisen i skolan.
På svensk botten säger sig Jan Björklund vilja mobilisera för ett liknande "generalangrepp på 1968 års kulturradikalism", som i hans värld i första hand symboliseras av den socialdemokratiska "flumpedagogiken." Mot denna ställer han fasta normer, disciplin, och värnande av den gemensamma nationella identiteten, ett svårdefinierat och politiskt nedsolkat begrepp.
Ledande politiska makthavare som i vanliga fall påstår sig företräda liberala, i alla fall marknadsliberala, värderingar, känner sig alltså så provocerade av "1968" att de tar avstånd från bärande fundament i en liberal samhällsmodell. Det är som om en samling allvarliga herrar av anno dazumal hade tidsförflyttats från 1800-talet och nu förfasar sig över sedernas förfall, disciplinens upplösning och auktoriteternas allmänna urgröpning.
När politiker som Sarkozy och Björklund en gång för alla vill "likvidera idéerna från 1968" riktar de indirekt ett angrepp på den strävan efter jämlikhet och demokratisering bortom det formella valförfarandet som har dominerat hela efterkrigstiden, vilket säger mer än många debattböcker om vad "1968" egentligen stod för. Förståelsen vänder ut och in på sig själv; vänstern blir liberal, medan liberalerna framstår som konservativa eller rent av reaktionära.
Att 68-ornas avståndstagandet från gamla auktoriteter ofta ledde till omfamnande av ny auktoritetstro är nämligen en paradox som inte bör fördunkla att "1968" främst handlade om att ett sökande efter nya mera jämlika sätt att leva, en revolt för människans frigörelse från gamla traditioner och tabun, fundigt sammanfattad i slagordet "Förbjudet att förbjuda".
Lars Ilshammar, chef Arbetarrörelsens arkiv.