Northvolts konkurs är naturligtvis sorglig och ett hårt slag för många människor. Men det finns skäl att komma ihåg att den här typen av allvarliga kriser även kan bli början på något nytt. Något bättre.
Den senaste tiden har jag till exempel tänkt mycket på hur det gick till när svensk stålindustri undvek död och förintelse i slutet av 1970-talet.
Nedläggningen av varvsindustrin i Sverige, oljekrisen i världen, nedgången i bostadsbyggandet och vikande konjunkturer slog stenhårt mot stålbolagen i Norrbotten, Bergslagen och andra delar av landet.
Efterfrågan av stål minskade kraftigt och plötsligt fanns en betydande överkapacitet av stålproduktion i Sverige. Krisen var ett faktum i många gamla bruksorter.
Många nationalekonomer och förståsigpåare ansåg dessutom att det inte fanns några möjligheter för svensk stålindustri att klara sig i den internationella konkurrensen från Sydkorea och andra länder med billig arbetskraft.
Men som tur var fanns de i regering och riksdag som resonerade annorlunda. Staten gick in som en aktiv näringspolitisk aktör och tillsatte den så kallade handelsstålsutredningen (SOU 1977:15-16).
Den lade grunden för ett nära samarbete mellan stat och kapital som gjorde att svensk stålindustri kunde överleva och ta sig igenom krisen.
Som ett direkt resultat av utredningen gick statligt ägda Norrbottens Järnverk samt privatägda Oxelösund och Domnarvet samman i nya Svenskt Stål Aktiebolag, SSAB, 1978.
Det nya bolaget ägdes till 50 procent av staten via gamla Statsföretag samt till 50 procent av privata intressen.
Med det nya bolaget väntade en tuff strukturomvandling. Stålproduktionen koncentrerades till färre enheter. Många anställda förlorade sina jobb.
Det var en smärtsam process för många människor och orter, men den innebar att svensk stålindustri klarade sig och att SSAB efter några år kunde börja redovisa vinst. Det växte fram något nytt, modernare och mer konkurrenskraftigt efter krisåren.
Fem decennier senare är stålindustrin alltjämt en viktig näring för Sverige. Den sysselsätter omkring 44 600 personer i riket, dels i stålföretagen, dels indirekt via olika underleverantörer.
Till detta ska läggas stora export- och skatteintäkter som bidrar till den svenska välfärden. Stålet från Luleå, Oxelösund och Borlänge möjliggör helt enkelt även satsningar på förskolor och hälsocentraler.
Därför ska vi vara tacksamma för att 1970-talets politiker inte lyssnade på dem som dömde ut stålindustrin i Sverige. Som beskrev den som föråldrad och hopplöst passé.
Utan dåtidens aktiva statliga industripolitik hade Sverige varit ett fattigare land idag.
Det borde leda till viss eftertanke när det handlar om hanteringen av Northvolts konkurs 2025. På samma sätt som på 1970-talet borde staten ta på sig ledartröjan för att rädda och utveckla jobb och produktion i Sverige. Staten och privata företag borde precis som då kunna samverka för att trygga en verksamhet med stor strategisk betydelse för Sverige och EU, ja egentligen hela planeten.
Staten och kapitalet sitter i samma båt, tillsammans kan de hjälpas åt.
Behovet av att minska koldioxidutsläppen försvann inte när Northland gick i konkurs. Klimatkrisen är fortfarande en fruktansvärd realitet. Det är lika viktigt som tidigare att elektrifiera fordonsflottan för att få bort de skadliga utsläppen – och rimligen är det en fördel av såväl handels- som säkerhetspolitiska skäl att Sverige och EU har industriell kapacitet och teknik för att tillverka batterier till eldrivna bilar, lastbilar och bussar.
Det framstår inte som särskilt smart att göra sig beroende av import från auktoritära, tvivelaktiga och svajiga regimer i andra delar av världen.
Konkursförvaltaren Michael Kubu kan för närvarande inte säga så mycket om vad som kommer att ske med Northvolt eller hur lång tid processen kommer att ta, vilket är begripligt. Men i en intervju i Affärsvärlden betonar han i alla fall att han tycker ”det vore kul om verksamheten stannade i Sverige”.
”Kul” är det minsta man kan säga. Det har ett enormt värde om Sverige kan fortsätta ligga i framkant när det gäller den gröna omställningen och utvecklingen av ny mer miljövänlig teknik.