Förändringen började inte med ett brak. Inget dramatiskt ögonblick som vi kan peka på och säga: “Där. Där förändrades allt.”
Det började i det tysta. Ett borttaget bidrag här. Ett nedlagt bibliotek där. En ny formulering i en lagtext som knappt någon lade märke till.
Men varje liten förändring, varje justering, varje förskjutning i språk och prioriteringar är som en sten som lyfts ur grunden. Och till slut gungar hela huset.
Vi reagerade knappt när det politiska språket förändrades. När det som tidigare varit otänkbart plötsligt blev det nya normala.
När de små förändringarna började påverka oss, då började vi se stegen, sakta men säkert.
Förändringarna handlar inte bara om politiska beslut. Det handlar om en riktning om vad samhället ska prioritera, vilka värden som lyfts fram och vilka som tystas ned.
Regeringen säger sig värna Sverige och svenska värderingar. Men bilden de har av Sverige känner jag inte igen.
Min bild av Sverige är ett öppet, solidariskt och jämlikt land. Som ser till allas lika värde, som vill hjälpa andra.
Vi har strävat efter att bygga ett samhälle baserat på alla människors lika värde. Där hjälp ges efter behov, inte efter bakgrund. Där skolan ska minska klyftor, inte förstärka dem.
Ett land där vården ska finnas till för alla, där föreningslivet är en kraft som bygger gemenskap och där kulturen tillåts vara både fri och kritisk.
Sverige må vara kallt under största delen av året, men har alltid varit ett varmt land när det har kommit till solidaritet, men nu monteras just solidariteten ned.
Olof Palme sa: "Politik är att vilja. Det är att vilja skapa en bättre värld."
Olof Palmes Internationella Center är en ramorganisation för svenskt utvecklingsbistånd. Under årtionden har de drivit projekt kring och stått upp för demokrati, internationell solidaritet och mänskliga rättigheter. Nu har de blivit av med hälften av deras budget.
Det är ett sätt att tysta och marginalisera det arv som en gång gjorde Sverige till en moralisk röst i världen.
De har funnits där när andra har tystnat. Stöttat demokratiska rörelser, fria medier, fackförbund och kvinnors rättigheter.
Att dra in 68 miljoner kronor från Olof Palmes Internationella Center handlar inte bara om pengar. Det är ett politiskt ställningstagande. Ett försök att tysta en viktig röst, att försvaga det arv som gjort Sverige till Sverige.
Vi får kritik från EU för att regeringen för en politik som ökar klyftorna istället för att minska dem. Kritik för att landet inte gör tillräckligt mot rasism och tystnaden över hatbrotten som ökar.
Och medan kritiken växer utifrån, märks förändringarna här hemma.
I skolor där tiden inte räcker till. I föreningar som tvingas lägga ner. I bibliotek där böcker tas bort eller inte längre köps in. I lagar som steg för steg gör det svårare att leva, särskilt för dem som redan har det svårt.
För när folkhögskolor tvingas stänga ned, studieförbund får mindre i anslag, replokaler stängs och bidrag stoppas, då är vi på en farlig väg.
Förändringen sker gradvis. Men alla små förändringar blir någonting större tillsammans. Ett kallare och tystare samhälle.
Och gör vi inte något kommer det bara att fortsätta. Om vi inte säger ifrån, om vi inte står upp för de värden som en gång byggde Sverige starkt, då riskerar vi att vakna upp i något vi inte längre känner igen.
Det går inte att vrida tillbaka klockan. Men vi kan välja riktning. Vi kan välja vilka röster vi stärker. Vi kan välja vilket sorts samhälle vi vill leva i, och lämna efter oss.
För politik är att vilja. Och viljan att skapa ett varmare, rättvisare och mer solidariskt samhälle, den måste få höras igen.
Det är dags att vilja mer, inte mindre.