Bland det första den nytillträdda regeringen gjorde var att slopa investeringsstödet för bostäder. Då hette det från regeringens sida att ”Bostadsverket prognostiserar att bostadsbyggandet nästan kommer att möta byggbehovet 2022. Samtidigt är det viktigt att ha beredskap för att omvärldsläget kan påverka byggtakten.”
Det låter ju bra – men för att motivera omläggningen av politiken sade bostadsminister Anderas Carlson (KD): ”Reformer ska också genomföras som ger incitament för ökat byggande.”
Det har inte ens gått ett år sedan dess – men i Boverkets senaste prognoser ser vi redan konsekvenserna av den omläggningen. De bedömer att Sverige kommer att behöva 63.000 nya bostäder varje år, men nästa år beräknas enbart 40.000 stå klara. Året därpå – det sista året som investeringsstödet betalas ut – kommer den siffran att ha sjunkit till 30.000, mindre än hälften av vad som behövs.
Den utvecklingen har naturligtvis sitt ena ben i just omvärldslägets påverkan på byggtakten, som regeringen varnade för, men nu tycks stå fullkomligt handfallna inför. På en fråga från SVT om vad regeringen gör för dem som står utan bostad idag, svarar Carlsson:
”Det ska bli lättare att hyra ut en del av sin egen bostad. Vi har lagt ett förslag om att höja schablonavdraget vid privatuthyrning.”
På följdfrågan om hans råd till dem som letar efter bostad är att bli inneboende, svarar han:
”Vi har sett i det här tuffa ekonomiska läget så kan det vara viktigt för hushållen att få en ekonomisk avlastning.”
Det är två svar som säger oerhört mycket om den här regeringens politik och prioriteringar på bostadsområde. Carlson svarar inte ens på vad den som söker bostad ska göra – i stället pratar han om hur den som redan äger en bostad ska kunna tjäna mer pengar på den.
Att det förslaget förmodligen kommer att ha en ytterst marginell effekt på den akuta bristen, och att det i praktiken innebär att det regeringen föreslår är ökad trångboddhet och fler osäkra boendesituationer, gör att detta svar inte ens fungerar som ett fikonlöv för regeringens ointresse för att lösa en av våra viktigaste framtidsfrågor.
Den skjuter man glatt över på hushåll och privatpersoner – i linje med de senaste årtiondenas bostadspolitik, där statsskulden visserligen har minskat, men hushållens skulder har gått genom taket.
Det som har skett sedan nittiotalets början är ingenting annat än en förflyttning av såväl kapital som risker från det gemensamma till det enskilda – och det är en förflyttning som enbart har gynnat dem som redan äger, och som har fått förutsättningar att tjäna ännu mer pengar på sitt boende.
Det är förstås överflödigt att säga att det i första hand gäller kapitalstarka individer i landets storstäder – och att denna prioritering har skapat den situation som gör att barnfamiljer är tvungna att oroa sig för att tvingas flytta när nästa räntehöjning kommer.
Det gör att frågan måste ställas till bostadsminister Carlson och hela hans regering – vad blev det av de reformer som skulle öka byggandet? Om de finns, så behöver de införas idag – inte imorgon, och inte nästa år.
Om de inte finns, så är det inte första gången någonting av det regeringen har lovat och kommit överens om visar sig vara ett luftslott; kärnkraften skulle lösa energikrisen, elstödet skulle vara snabbt och effektivt och priset på bensin skulle ju bli lägre vid pump.
Ja, faktum är att berättelsen om Tidö-avtalet än så länge är sagan om en lång rad fria fantasier, som i hög fart kolliderar med verkligheten.
Tvärstopp för allt utom trångboddheten
Regeringen avskaffade investeringsstödet för bostäder – och står nu handfallna inför de risker de själva varnade för vid sitt tillträde.
BYGGSTOPP. Boverket slår nu larm för att bostadsbyggandet tvärdyker.
Foto: Fredrik Persson/TT
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.