Som uttalad socialdemokrat får man ibland höra att socialdemokraterna inte är riktiga socialdemokrater längre.
Inte sällan handlar det om en enskild sakfråga där partilinjen har blivit en annan än det den som talar hade önskat – bara de senaste dagarna har jag själv fått höra det apropå både att partiet lämnar den socialistiska internationalen, och för att man inte är beredd att förbjuda vinster i välfärden fullt ut.
Exakt vid vilken tidpunkt det ska ha funnits en äkta socialdemokrati varierar beroende på vem man pratar med – för vissa handlar det om femtiotalets utbyggnad av socialpolitiken, för andra om sextiotalets miljonprogram och för ytterligare andra om sjuttiotalets engagemang för internationell solidaritet.
Sant är att alla dessa tre episoder i svensk samtidshistoria bär socialdemokratins stämpel. Sant är också att det under alla dessa tre perioder också gjordes andra saker, som inte var riktigt lika lyckade.
Den som vill vara beredd att bära det politiska ansvar det innebär att regera, måste vara beredd att ta emot klander för det som går fel lika väl som hyllningarna för det som faktiskt går bra.
Det som däremot inte är sant, är att socialdemokraterna eller något annat politiskt parti kan definieras som äkta eller oäkta på en skala som i första hand mäter ideologisk renlärighet.
En sådan renlärighet och strävan efter att parti ska vara just ”äkta” och troget mot sina egna rötter är nämligen inte någonting annat än en till framstegsvilja maskerad konservatism och nostalgi.
När det väl har tillåtits rinna vatten under broarna är det lätt att det förflutna verkar som en enkel, sammanhängande och ren berättelse om engagemang och idealism – om starka män och kvinnor som bara på en tydlig vilja, och som förmådde att genomföra den.
Det man då glömmer är inte bara att läget då med all säkerhet framstod som lika svårt att navigera som vår samtid gör nu, utan också att den politiska vilja som fanns i den förflutna också formades genom de förutsättningar som fanns då: Att kräva ideologisk renlärighet av ett parti, är att kräva att de ska agera efter förutsättningar som inte längre finns.
I stället för att stå fast vid principer som har blivit heliga i sig själva måste det parti som vill reformera det samhälle vi lever i tvärtom bryta mot renlärigheten, och våga bryta ny mark. Till och med till priset av att bli kallade pragmatiker, och få höra att man har sålt sin själ.