Det är lika bra att spela med öppna kort: När mitt nattåg vid åttatiden på morgonen i söndags lämnade Umeå, åkte jag för varje syll som tåget passerade längre norrut än jag någonsin varit förut.
Jag är född och uppvuxen i Stockholm, och har hittills rört mig genom Sverige på ett sätt som kanske är typiskt för Stockholmare. Jag har åkt tunnelbana, och semestrarna har gått söderut, till Gotland och till Skåne.
Med det sagt, tror jag inte att det behöver vara en dålig utgångspunkt för att skriva en text om Norrbotten. Tvärtom – ofta är det just det man känner bäst, som är svårast att få upp ögonen för, och medan utsikten över Mälaren från Centralbron är så välbekant att jag ofta inte ens tittar upp medan tunnelbanan åker förbi, så stod jag klistrad vid fönstret hela vägen från Vindeln till Luleå.
Det är – som så ofta – en fråga om perspektiv. Och medan vissa saker är sådana att man måste se efter länge för att överhuvudtaget upptäcka att de finns, så är jag helt övertygad om att det finns andra, som man kanske bara kan få syn på vid en hastig blick.
På nattåget delade jag kupé med en argentinare, som skulle arbeta vid den norska gränsen, och med en värmlänning som var på väg till Gällivare för att köpa en begagnad bil. När jag frågade om det var någon särskild bil, eftersom han åkte så långt för att titta på den, svarade han att det var en vanlig, men att det handlade om rosten. Efter ett år på västkusten eller i Stockholm, sade han, är bilarna redan förstörda, eftersom de saltar gatorna så jävligt, och riktigt bra begagnade bilar kan man bara hitta i inlandet.
En stund senare åt jag frukost i restaurangvagnen, mittemot en silverhårig man som hälsade med någon sorts brytning.
Precis när jag skulle resa mig för att gå sade jag, mest för att ha sagt någonting alls: ”Vad stort det här landet ändå är.”
”Tycker du?” frågade han, och så började vi prata. Han var från Tyskland, men bodde i Paris sedan tio år tillbaka och arbetade som tysklärare. Innan dess hade han varit operaregissör, och nu var han på väg till Norrbotten på semester. När jag frågade honom varför han åkte just hit svarade han att här fanns allt det han inte fick, allt han längtade efter när han var i Paris: utrymmet, stillheten och ensamheten. Paris är trångt och fullt av människor, fortsatte han, här är det tvärtom; kanske är det därför som norrbottningarna åker till Paris på semester, medan parisarna åker hit.
Jag vet inte om han har hittat det han letade efter. Ofta blir det ju så, när man väl får det man har velat ha eller kommer till den plats dit man var på väg, att det inte riktigt är som man hade tänkt. Men på något sätt är det starkaste intrycket från den här resan ändå bilden av alla de människor som är på väg till Norrbotten för att leta efter någonting.
Den ene vill ha ett arbete långt bort från Argentina, den andre en garanterat rostfri bil, och en tredje söker det lugn och det utrymme som inte har någon plats i Paris. Det enda de egentligen har gemensamt är att de tror att de kommer att hitta det de letar efter just här, i Norrbotten.
Och tänker man närmare på det, så säger det egentligen lika mycket om Norrbotten, som det säger om dem: Norrbotten är en plats som väcker människors drömmar. Och även om man aldrig kan göra det till sin uppgift att uppfylla de drömmar som andra människor har om en, aldrig kan nöja sig med att låta någon annan göra en till en projektionsyta, så är de här drömmarna någonting som man måste ta hänsyn till när man bygger framtidens samhälle.
Det pratas ofta om nödvändigheten i att skapa arbetstillfällen och ekonomiska möjligheter för att hålla liv i hela Sverige, och det är nog så viktigt. Men minst lika viktigt är att ta tillvara på de drömmar som faktiskt finns. För struntar man i dem, då gör det som ingenting om man har tänkt på korven och potatisen, för att parafrasera Harry Martinson.
För egen del har jag kommit till Luleå för att under en månad göra praktik här på Norrländska Socialdemokraten.
Vilka drömmar jag har med mig är det nog bättre att fråga någon annan om, men min målsättning är att se så mycket av länet som möjligt och beskriva det, som jag ser det. Men fast jag ännu inte har hunnit mycket längre än till utkanterna av Luleå, tror jag redan att jag håller på att bli lite kär.