Våren 1940, för sjuttiofem år sen, var minst sagt dramatisk, särskilt för våra härtagna nordiska grannländer.
En huvudroll i det norska kaoset efter tyskarnas angrepp kom att spelas av en viss major Vidkun Quisling.
När den yrvakna regeringen med statsminister Johan Nygaardsvold i spetsen på morgonen den 9 april flytt huvudstaden tog han sig med tyska soldaters hjälp in i Rikskringkastingens hus och utropade via radio en ny, ”nationell” regering ledd av honom själv.
I och med detta hade landsförräderiet fått ett namn, ett namn som snabbt flög ut över världen och skulle bli bestående.
Helt okänd på hemmaplan var Quisling inte tidigare heller, snarare ökänd. Den respekt han vunnit som medhjälpare till nationalhjälten Nansen i hungersnödens Ryssland på 1920-talet hade stadigt undergrävts i takt med alltmer högervridna åsikter.
Att hans parti Nasjonal Samling gjort fiasko i två stortingsval hade heller inte precis stärkt hans aktier.
Tyskarnas ankomst gav honom nu den chans väljarna förvägrat honom. Tilltaget med en ny regering på ockupationsmaktens nåd visade sig dock vara en kapital felbedömning.
I stället satte det fart på den norska motståndsviljan.
Första gången Quislings namn sen kom att användas som synonym för landsförrädare ska ha varit i brittiska The Times redan den 19 april 1940, i en ledare under rubriken ”Quislings everywhere”.
Winston Churchill var heller inte sen att ta det i sin mun, han talade rentav om en ”ond ras av quislingar” och med BBC:s hjälp spred sig begreppet även till andra språk. Fransk press skrev om ”les quislings” och som kriget förlöpte fanns det snart quislingar lite varstans.
Dessa kollaboratörer vid makten blev förstås avskydda men också tacksamma måltavlor för satir och gyckel.
Ett klassiskt exempel är norrmannen Ragnvald Blix´ teckning i Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning den 29 januari 1944 som visar hur Quisling anmäler sig som besökare vid Hitlers rikskansli:
Quisling: Jag är Quisling!
Adjutanten: Jaha. Och namnet?
Och hur gick det sen? Jo, när Tyskland kapitulerat och Norge blev fritt igen ställdes Quisling inför rätta, dömdes till döden och arkebuserades på Akershus fästning en mörk oktobernatt 1945.
Efternamnet som synonym för medlöpare och kollaboratör överlevde honom dock. En ödets ironi är att fram till den 9 april 1940 var det en helt annan man som för internationell opinion förkroppsligade sveket mot eget land: Otto Wille Kuusinen, den landsflyktige finländske kommunisten som under vinterkriget 1939 lät sig ställas i spetsen för den marionettregering som Stalin etablerade i Terijoki på Karelska näset.
Terijokiregeringen blev bara en parentes och Kuusinen fick fortsätta sin karriär inom den kommunistiska hierarkin i Moskva där han dog en så vitt man vet naturlig död 1964.
Man kan säga att han hade dubbel tur.
Att Kuusinen till skillnad från så många andra klarade sig igenom Stalins utrensningar med livet i behåll var nog delvis rena slumpen. Men att hans namn slapp förknippas med evig vanära kan han tacka Vidkun Quisling för.