Vilken Europaväg väljer V?

Faksimil ur Piteå-Tidningen 25 april 1994: Jonas Sjöstedt och Olov Abrahamsson möts i en debatt inför den svenska folkomröstningen om EU.

Faksimil ur Piteå-Tidningen 25 april 1994: Jonas Sjöstedt och Olov Abrahamsson möts i en debatt inför den svenska folkomröstningen om EU.

Foto:

KRÖNIKA2019-03-01 04:00
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.

Min klippbok skvallrar om att tiden före folkomröstningen om EU 1994 var intensiv. Jag var engagerad på ja-sidan och fick ta ett antal debatter med EU-motståndare runtom i Norrbotten.

Jag mötte bland andra miljöpartisten Per Gahrton i Kiruna, vänsterpartisten Bengt Hurtig i Älvsbyn och blivande V-ledaren Jonas Sjöstedt i Piteå.

Då var såväl Miljöpartiet som Vänsterpartiet stenhårda motståndare till EU-medlemskapet.

25 år senare har Miljöpartiet sedan länge bytt fot i frågan.

Numera beskriver de gröna EU som ”ett viktigt forum för gränsöverskridande miljöfrågor och skydd av grundläggande mänskliga rättigheter”.

Partiet ser EU ungefär som riksdagen eller vilken kommunfullmäktigeförsamling som helst. Det är en arena för att försöka påverka världen i en grönare riktning.

På samma sätt har en socialdemokrat som Marita Ulvskog förändrats. 1994 hörde hon till de tongivande krafterna på nej-sidan.

Nu har hon accepterat medlemskapet och blivit en skicklig pådrivare för arbetarrörelsens intressen i Europaparlamentet – till exempel för att skärpa värdena för cancerframkallande ämnen i arbetslivet och att förbättra villkoren för utstationerad arbetskraft på EU:s inre marknad.

Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet har dock hållit fast vid EU-motståndet. EU har framställts som en kapitalistisk sammansvärjning mot allt som V står för.

Kravet på EU-utträde finns till och med formulerat i partiets program. Nu – inför valet till Europaparlamentet 26 maj – tycks dock Sjöstedt och hans parti vara på väg att ompröva sin hållning.

Vid Vänsterpartiets valkonferens beslutade en majoritet av ombuden att inte driva kravet om EU-utträdet inför vårens val. Röstsiffrorna blev 41 mot 30.

”Vi går till val på klimatfrågan och vänsterpolitik. Vänsterpartiets grundläggande kritik av EU kvarstår men det är inte aktuellt för oss att driva frågan om EU-utträde nu”, förklarar Sjöstedt.

Helt glasklart är beskedet emellertid inte, vilket Jan Björklund (L) noterar.

”Nähä. Inte nu. Men sen då? Efter valet i maj? Vänsterpartiet mörkar sin politik till efter EU-valet”, skriver Björklund på mikrobloggen Twitter.

För min del vill jag gärna tolka valkonferensens besked välvilligt.

Det kan vara det första steget mot att skrota utträdeskravet och att V – likhet med andra etablerade partier – accepterar EU-medlemskapet.

Kanske har Sjöstedt – ett kvartssekel efter vår debatt i Piteå – börjat förstå att EU är ett fungerande verktyg för europeiskt samarbete och mot inskränkt nationalism.

”Jag kan inte tänka mig något viktigare i dag än att rädda klimatet och mota tillbaka rasisterna”, skriver han i alla fall i vänstertidningen Flamman.

En tristare tolkning är att det bara handlar om taktik inför Europavalet i maj – att V pausar utträdeskravet för att inte skrämma bort de många väljare som sett och förstått konsekvenserna av Brexit och kaoset i Storbritannien.

SCB:s stora mätning i november visar nämligen att stödet för en Swexit är ursvagt i Sverige. Andelen EU-motståndare har minskat till 15,6 procent, enligt SCB.

Debatten inom Vänsterpartiet lär under alla omständigheter fortsätta efter vårens Europaval

Tydligt är att det finns en röststark minoritet – 42 procent av ombuden på valkonferensen – som vill hålla fast vid det kategoriska EU-motståndet.

”Det är dags att göra slut med EU nu”, tycker alltjämt Ana Süssner Rubin, Skånedistriktets ordförande. Hon och övriga i den falangen lär nog höras och synas även inför V-kongressen 2020.