Ledare: Alla kan faktiskt inte jobba hemifrån

Under torsdagen meddelade Folkhälsomyndigheten vid en presskonferens att de rekommenderar att så många som kan ser till att arbeta hemifrån under hösten. Syftet är att minska pendlingen, de sociala kontakterna och alltså smittspridningen.  

Att följa dessa rekommendationer bör vara en självklarhet för dem som har möjligheten att göra på. Men i de spekulationer som har föregått beskedet har man också kunnat höra en formulering från såväl myndigheter, medier och kommentatorer: ”Vi kommer att arbeta hemifrån i höst.”

För mig är det svårt att inte reagera starkt på detta ”vi.” Ibland är ett pronomen bara en språklig detalj, och ibland är det bara det enklaste sättet att uttrycka ett komplext sakförhållande på – men faktum är att detta ”vi” faktiskt utesluter en stor del av den svenska arbetskraften.  

Det finns nämligen ett annat ”vi”, som aldrig har haft möjligheten att arbeta hemifrån, och som inte kommer att ha det i höst heller.  

Det gäller busschaufförerna och undersköterskorna, och det gäller industriarbetarna och vårdbidträdena. Det gäller poliserna – och det gäller också alla oss som till vardags arbetar inom servicenäringen.  

De månader om året som jag inte vikarierar som ledarskribent arbetar jag deltid som kassör i dagligvaruhandeln, och jag och många kollegor kan vittna om den stora osäkerhet som drabbade oss på våra arbetsplatser under våren.  

Vi har inte valet att förlägga vår kassatjänstgöring till vardagsrummet eller sommarhuset, och oavsett vilka rekommendationer som kommer att gälla kontorsarbetare under hösten kommer vi att vara tvungna att både ta oss till våra arbetsplatser och möta våra kollegor och kunder där.  

När det i inledningen av pandemin visade sig att sjukdomen slog allra hårdast mot Stockholms invandrartäta förorter började det genast talas om kulturella faktorer, och att de som bodde där inte hade samma förmåga att ta till sig informationen från svenska myndigheter som andra delar av befolkningen.

Det borde redan där och då ha varit uppenbart att pandemin – liksom så mycket annat – slår hårdare mot människor med vissa yrken, vissa boendeförhållanden och sociala resurser än mot andra – kort sagt, att även denna sjukdom slår hårdare på den ena sidan om klassgränsen än den andra.  

Tyvärr är den blindheten ett tecken i tiden – finns det ett fenomen man ska hitta orsaker till, då letar man alltid efter dem i en människas språk, kultur och etnicitet. På något märkligt sätt tycks det ha blivit mer tabu att tala om skillnader mellan olika samhällsklasser än mellan olika språkliga och kulturella grupper.  

Att människor tvingas arbeta hemifrån ställer oss inför en lång rad potentiella arbetsmiljöproblem – de handlar om allt från skärmtrötthet till arbetsställning och social isolering. Det är viktiga problem som är värda att ta på allvar även för arbetarrörelsen – de visar också att det fackliga arbetet är nödvändigt på hela arbetsmarknaden.

Men det får faktiskt inte överskugga det faktum att det inträffade nödläget inte skyler över, utan tvärtom skärper, de klasskillnader som löper genom hela vårt samhälle och som alltför ofta delar in det i två olika lag.  

De slutar inte existera bara för att det pågår en pandemi. För medan vi alla sitter i samma båt, finns det faktiskt rätt stora skillnader när det kommer till vem som ska ro.