”Smärta är bara svaghet som lämnar kroppen”, betalar jag för att få höra. Jag har nämligen sparat pengar och köpt några träningspass med en expert.
Sport är inte min starka sida, men jag vill klara testerna till Polishögskolan.
Ett exempel på min tidigare ambitionsnivå är att jag och en kompis ofta fuskade under skolidrotten. Vi tog jämt genvägar i skidspåret.
En gång när vi kom i mål, pigga och osvettiga, vinkade idrottsläraren dit oss. Några klasskompisar hade skvallrat på oss. Vi skämdes, men var mest lättade över att vi inte behövde straffåka ett varv.
Nu kan jag inte fuska. Inte om jag vill klara testerna. Min tränare lär mig marklyft, crossfits och utfall. Han får mig att gå upp tidigt och träna.
När jag springer så snabbt jag kan på löpbandet och tänker att nu får jag snart en hjärtattack, står han bredvid och säger visdomsord. Som hämtade ur en citatbok.
Med lugn röst säger han: “Allt som är värt något måste man kämpa för”. Klyschigt, men det gör att jag fortsätter springa. Han säger att ingenting kommer gratis.
Det ringer i öronen för att min kropp är så trött och jag ser knappt något för att jag har svett i ögonen. Han säger att jag måste kämpa. Så jag tar ett steg till.
En kväll när vi tränade var han lite stressad, han skulle iväg och jobba som vakt direkt efteråt. Han sa att det är kul, men jobbigt med vaktpass som håller på i 20 timmar. Speciellt när han blir inringd av chefen med bara någon timmes varsel. Livet som timmis.
Jag frågade om han är med i facket. Det var han inte.
Senare samma kväll surfar jag runt på fackförbundet Transports hemsida. En bra hemsida, för övrigt. Jag kopierar vad de vill göra för säkerhetspersonal, och skickar till min tränare.
“Arbetsgivarnas krav på flexibilitet har successivt lett till att medlemmarnas möjlighet att planera sin fritid har minskat – det vill vi ändra på”, står det.
Han har nog inte gått med ännu. Men snart ska vi träna igen, då är tanken att jag ska springa två kilometer snabbare än någonsin. Kanske ska jag då bara ställa mig på löpbandet. Säga att jag inte orkar.
Jag vet att han kommer bli arg. Slå ut med armarna och fråga vad jag håller på med. Han kommer säga att jag måste försöka. Att jag måste kämpa. Att allt som är värt något måste man slåss för. Att om jag vill något måste jag ta första steget.
Då ska jag säga att det är exakt de argumenten som gör att han borde gå med i facket.