Bygga för ungar – eller för barn?

Den som förlorar striden om orden och ordens betydelse riskerar också att förlora striden som vem som ska leda landet.

Här skulle vi kunna översätta detta till socialdemokratiskt signalspråk och säga, att den som vill bygga landet måste börja med orden.

För just ”bygga” är vad arbetarrörelsen gärna talar om när politik ska konkretiseras. Den socialdemokratiska partikongressen diskuterat häromveckan sådant som ”Vi bygger ett land som håller ihop”; ”Vi bygger landet med kunskap”; ”Vi bygger landet tryggt” och så vidare.

Ordet ”bygga” får oss att tänka på samhället som om det vore ett hus. Att vår tillvaro kan konstrueras på samma sätt som en kåk genom att någon skaffar fram ritningar, köper material, anställer byggjobbare och sedan hamrar upp det planerade enligt planen.

Kloka omtänksamma ledare kan sitta vid sammanträdesbordet och konstruera en bättre värld. 

Mitt favoritexempel på hur stark gravitationskraft ”bygga” har är hur ”folkhemmet” utvecklats: Per Albin Hanssons tanke var att det goda samhället som den goda familjen. Ingen ska vara familjens styvbarn – eller kelgris. Alla möter respekt, är varandras jämlikar.

Men med tiden förvandlades familjen till ett hus. 

När vi ser ”folkhemmet” framför oss, är det numer ett radhus eller villa. Dock sällan höghus, trots att det är sådana som politiker och kapitalister helst bygger eftersom det ger dem mer pluring i fickorna. Och trots att det är så som folk i allmänhet vill bo ...

I vart fall. Ord har betydelse. 

Det fanns till och med en formulering på socialdemokraternas kongress, ”Vi bygger landet för varenda unge”. 

Det är intressant därför att ordet ”unge” används istället för som det egentligen heter, nämligen ”barn”.

Ungar håller vi i ladugården eller hundkorgen. Understundom äter upp dem eller tar dem på sista resan till veterinären. Barn däremot behandlas inte på samma sätt, helst.

Men några glada entusiastiska världsförbättrare ser människor som ett slags material som kan formas efter den starka handens vilja. Fast mycket tyder på ingen i det långa loppet kan vare sig bestämma samhällsutvecklingen eller forma människor. De går att påverka, men inte styra.

Gunnar Myrdal, nobelpristagare och socialdemokratisk minister, uttalade sig en gång om att människor har en oerhörd anpassningsförmåga:

”Liksom tamdjur har folk som växer upp i den västerländska typen av reglerade samhälle inte längre någon verklig föreställning om ett mera vilt liv. Människodjurens anpassningsförmåga inför nya villkor förblir för den tänkande samhällsforskaren ett av världens under.”

Ur detta kan lätt uppfattningen komma, att anpassningsförmågan går att utnyttja för den som har storartade planer för hur ”tamdjuren” ska få det bättre och bättre, drivas framåt mot soluppgången, med lock och pock, lättstyrda med personnummer och Bank-ID.

Så nu, i tider när vi ska ”bygga” ett ”grönt folkhem” vill jag avslutningsvis varna för att inte behandla människor som byggvaror. Det kan hända att de reagerar negativt på sådant, och vänder sig till makthavare som påstår sig vilja respektera individernas frihet, även när den stör ritningarna. 

Bygg gärna, men inte för ungarna utan för barnen.