För en vecka sedan ordnades en stor logistikdag i Luleå. 230 deltagare, de flesta representanter för regionens näringsliv, diskuterade transportbehoven i norra Sverige.
På plats var infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M).
Några dagar efter konferensen träffade jag en av arrangörerna – Andreas Lind, ung och dynamisk vd i Norrbottens handelskammare. Han var nöjd.
”Det kändes som en start för något bra i Norrbotten. Infrastruktur är inte bara politik. Den är viktig också för näringslivet”, säger han.
Han hoppas att regeringen tar hänsyn till synpunkterna från norr när den tar sitt slutgiltiga beslut om Trafikverkets transportplan våren 2014.
”Jag vill absolut inte låta som en protektionist. Men det finns en regional snedfördelning i det nuvarande förslaget. Norra Sverige är missgynnat”, säger han.
Siffrorna är talande. Landets fyra nordligaste län utgör 50,01 procent av Sveriges yta. Tillsammans har de fyra länen 9,1 procent av Sveriges befolkning.
Till detta ska läggas att regionen rymmer några av Sveriges absolut tyngsta och mest transportberoende industrier (gruvor, stålindustri, skogsbolag m m).
Mot den bakgrunden är det orimligt att de fyra nordligaste länen ska dela på bara 3,4 procent av pengarna som finns i förslaget till transportplan.
Det står inte i proportion till vare sig områdets geografiska yta, befolkningens storlek eller basnäringarnas växande transportbehov och betydelse för svensk samhällsekonomi.
Detta är givetvis inte bara Catharina Elmsäter-Svärds fel eller ansvar. Både socialdemokratiska och borgerliga regeringar har länge slarvat med infrastrukturen i hela Sverige.
”Under de senaste 25 åren har Sverige satsat betydligt mindre på investeringar och underhåll av infrastrukturen än övriga länder i Europa”, påpekade Svenskt Näringsliv i en rapport 2011.
”Vi satsar 1 procent av BNP på infrastruktur. I själva verket borde vi satsa 3 procent”, säger Andreas Lind.
Det borde leda till självkritik och eftertanke hos både höger- och vänsterpolitiker.
Både socialdemokratiska och borgerliga finansministerkandidater måste ge infrastrukturen en högre prioritet.
Om vi vill att Sverige ska upprätthålla sin konkurrenskraft så är det viktigt att vägar, järnvägar, sjöfart och andra transportsystem fungerar.