Erik Åsbrink (finansminister 1996-1999) har skrivit en gedigen biografi om Gunnar Sträng, lantarbetaren som blev Sveriges mäktige och färgstarke finansminister under hela 21 år mellan 1955 och 1976.
Vi får läsa om Strängs mustiga språk och hans betydelse för omvandlingen av det gamla fattig-Sverige till ett modernt välfärdssamhälle.
Bland annat skriver Åsbrink om Strängs "enmanskampanj" för införandet av omsättningsskatten – omsen (föregångaren till momsen) – för att finansiera utbyggnaden av välfärdsstaten.
I prinicip alla var emot Strängs förslag. Det fanns massiva invändningar från både partiaktiva och fackliga företrädare. LO-basen Arne Geijer framförde gång på gång att han absolut motsatte sig att införa omsen.
Därför reste Sträng dag efter dag, vecka efter vecka, under slutet av 1950-talet för att övertyga arbetarrörelsen.
Åsbrink beskriver det som "ett enastående och framgångsrikt kraftprov", en flerårig "enmansshow".
Det gjorde inte omsen mer populär. Men partivännerna förstod och accepterade att alla krav på förbättringar av sjukvård, tandvård och skola förutsatte en ordentlig finansiering. Det gjorde att Sträng till sist kunde lägga ett förslag på riksdagens bord.
Men även där mötte förslaget starkt motstånd. Såväl de borgerliga partierna som kommunisterna var emot. I den avgörande omröstningen valde dock kommunisterna att lägga ned sina röster.
Om de inte hade gjort hade förslaget fallit och följden hade blivit att Sträng och S-regeringen fått avgå, sannolikt med ett nyval som följd, vilket kommunisterna inte vågade ta på sitt ansvar.
Istället kunde omsen införas 1960. Till en början uppgick den till fyra procent. Den skulle emellertid höjas åtskilliga gånger under de följande åren.
1960-talets utbyggnad av den offentliga sektorn kunde ta fart. Fler fick tillgång till högre utbildning, bättre pensioner, höjd boendestandard, ökad kvalitet i sjukvård och äldreomsorg, liksom andra förbättringar.
"Det var Sträng som med hjälp av omsen och senare också höjda arbetsgivaravgifter finansierade uppbyggnaden av det starka samhället", sammanfattar Erik Åsbrink.
Det är en sedelärande berättelse om att framgångsrika politiker inte blåser som ett rö för opinionsvindarna. De vågar gå emot även starka folkstormar och följa sin egen övertygelse.
Om Sträng hade vikt ned sig inför motståndet från Arne Geijer och andra röststarka kritiker hade historien fått en annan riktning. Då hade den generella välfärdspolitiken inte kunnat byggas ut på det sätt som nu skedde.
Om detta samband mellan skatter och välfärd tål att talas även 2020.
”Vi lever längre, fler blir äldre och det föds samtidigt många barn. Under de kommande två mandatperioderna innebär det att det behövs 700 nya förskolor, 400 nya grundskolor, 100 nya vårdcentraler och 25 000 nya äldreboendeplatser. Vi behöver samtidigt öka antalet anställda i kommunerna och landstingen med över 150 000 personer. Det handlar om tusentals nya förskollärare, barnskötare, lärare, fritidspedagoger, undersköterskor, vårdbiträden, fysioterapeuter och läkare”, skriver dagens finansminister Magdalena Andersson (S) i den lilla boken ”Det starka samhällets revansch”, som Socialdemokraterna gav ut inför valet 2018.
Det förutsätter i sin tur ett skatteuttag. Det finns nämligen inga gratisluncher. Den som vill ha bättre standard i skolor, äldreomsorg och sjukvård måste också vara beredd att betala för den.
Kort sagt: De gamla sanningarna från Strängs tid gäller än. Det är bara tacka för att Erik Åsbrink påminner om dem.