I en intervju med TT som publicerades i mÄndags uttryckte sig Nordenministern Anna Hallberg (S) sÄ hÀr:
âVi har tagit den stabila plattform vi har i Norden för givet, och sedan plötsligt stĂ„r det militĂ€rer vid grĂ€nsen mot Norge. Det Ă€r oerhört dramatiskt. Vi har jobbat för att grĂ€nserna inte ska kĂ€nnas i vardagen och nu Ă€r det sĂ„ tydliga grĂ€nser att man blir vĂ€ldigt bekymrad.â
I sak Àr det svÄrt att inte dela Hallbergs Äsikt. VÄr gemenskap med de nordiska grannlÀnderna Àr vÄrt utan jÀmförelse viktigaste internationella sammanhang, och det Àr av stor vikt att relationerna sÄ snart som möjligt ÄterstÀlls till det normala: Intensivt och vÀnskapligt samarbete över nationsgrÀnserna.
Men just dĂ€rför gĂ„r det att invĂ€nda mot det sĂ€tt som Hallberg uttrycker sig pĂ„. Hon sĂ€ger nĂ€mligen att situationen Ă€r dramatisk, och oroar sig för att den kommer att leda till motsĂ€ttningar mellan lĂ€ndernas befolkningar: âDet Ă€r otroligt olyckligt. Det sĂ€tter sĂ„r och spĂ„r framöver och dĂ€r har vi regeringar ett jĂ€tteansvar.â
Det stĂ€mmer Ă€ven att regeringarna bĂ€r ett ansvar i den uppkomna situationen â men det ansvaret handlar i sĂ„ fall om att inte, som Hallberg faktiskt gör hĂ€r, i onödan dramatisera den ytterligare.
Man skulle ocksĂ„ kunna uttrycka det sĂ„ hĂ€r: Det mĂ„ vara sant att det stĂ„r militĂ€rer pĂ„ den norska grĂ€nsen â men att tala om dem i dessa termer Ă€r att anvĂ€nda det starka symbolvĂ€rdet i dessa soldater och göra dem till mer Ă€n den tillfĂ€lliga grĂ€nsĂ„tgĂ€rd som de faktiskt Ă€r.
Varje land har rÀtten att sjÀlv bestÀmma hur de vÀljer att bemöta den pÄgÄende pandemin, och det gÀller att minnas att det nordiska samarbetet har sÄ oerhört mycket djupare rötter och sÄ oerhört mycket mer som talar för sig Àn en enda vÄr med ett mÀrkligt omvÀrldslÀge.
Det finns en sprÄklig gemenskap som Àr sÄ djup att det ur ett lingvistiskt perspektiv Àr fullt rimligt att tala om de nordiska sprÄken som dialekter av varandra, snarare Àn skilda sprÄk.
Det finns en ekonomisk gemenskap som har lett till att flera regioner i vĂ„ra bĂ„da lĂ€nder i egentlig mening Ă€r omöjliga att skilja frĂ„n eller ens tĂ€nka sig utan varandra â de delar sĂ„vĂ€l arbetsmarknad som nĂ€ringsliv och arbetskraft.
Det finns ocksÄ en historisk och kulturell gemenskap som gör oss till mer Àn en grupp politiska enheter som rent geografiskt rÄkar ligga nÀra varandra, och som Àr lÄngt mer direkt och sjÀlvklar Àn den europeiska identiteten nÄgonsin har varit för oss svenskar i alla fall.
Det finns kort sagt goda grunder för vĂ„rt samarbete â och ett förtroende som inte kommer att rubbas för att vi alla under denna vĂ„r Ă€r en smula handfallna över hur vi ska hantera den globala pandemi som har spritt sig runt vĂ€rlden.
Det kommer ocksĂ„ alltid att finnas populistiska politiker â för att inte tala om sensationslystna kvĂ€llstidningar â som vill plocka billiga poĂ€ng pĂ„ en sĂ„dan situation. Det gĂ€ller det att inte lĂ„ta dem, utan precis som Anna Hallberg gör betona samarbetets och gemenskapens varaktiga natur.
Detta gĂ€ller inte bara det nordiska samarbetet. Det har Ă€nda sedan pandemins början funnits röster som upprepar att ingenting nĂ„gonsin kommer att bli detsamma efter detta, och att detta Ă€r startskottet pĂ„ en ny tid. Det Ă€r att dra stora slutsatser av ett vĂ€ldigt litet urval hĂ€ndelser â och faktum Ă€r att sĂ„vĂ€l epidemier som andra hĂ€ndelser har passerat oss förut. Det gĂ€ller att minnas det â och att det nordiska samarbetet trots det har bestĂ„tt.