Det nordiska samarbetet klarar en smäll

I en intervju med TT som publicerades i måndags uttryckte sig Nordenministern Anna Hallberg (S) så här:  

”Vi har tagit den stabila plattform vi har i Norden för givet, och sedan plötsligt står det militärer vid gränsen mot Norge. Det är oerhört dramatiskt. Vi har jobbat för att gränserna inte ska kännas i vardagen och nu är det så tydliga gränser att man blir väldigt bekymrad.”

I sak är det svårt att inte dela Hallbergs åsikt. Vår gemenskap med de nordiska grannländerna är vårt utan jämförelse viktigaste internationella sammanhang, och det är av stor vikt att relationerna så snart som möjligt återställs till det normala: Intensivt och vänskapligt samarbete över nationsgränserna.  

Men just därför går det att invända mot det sätt som Hallberg uttrycker sig på. Hon säger nämligen att situationen är dramatisk, och oroar sig för att den kommer att leda till motsättningar mellan ländernas befolkningar: ”Det är otroligt olyckligt. Det sätter sår och spår framöver och där har vi regeringar ett jätteansvar.”

Det stämmer även att regeringarna bär ett ansvar i den uppkomna situationen – men det ansvaret handlar i så fall om att inte, som Hallberg faktiskt gör här, i onödan dramatisera den ytterligare.  

Man skulle också kunna uttrycka det så här: Det må vara sant att det står militärer på den norska gränsen – men att tala om dem i dessa termer är att använda det starka symbolvärdet i dessa soldater och göra dem till mer än den tillfälliga gränsåtgärd som de faktiskt är.  

Varje land har rätten att själv bestämma hur de väljer att bemöta den pågående pandemin, och det gäller att minnas att det nordiska samarbetet har så oerhört mycket djupare rötter och så oerhört mycket mer som talar för sig än en enda vår med ett märkligt omvärldsläge.  

Det finns en språklig gemenskap som är så djup att det ur ett lingvistiskt perspektiv är fullt rimligt att tala om de nordiska språken som dialekter av varandra, snarare än skilda språk.  

Det finns en ekonomisk gemenskap som har lett till att flera regioner i våra båda länder i egentlig mening är omöjliga att skilja från eller ens tänka sig utan varandra – de delar såväl arbetsmarknad som näringsliv och arbetskraft.  

Det finns också en historisk och kulturell gemenskap som gör oss till mer än en grupp politiska enheter som rent geografiskt råkar ligga nära varandra, och som är långt mer direkt och självklar än den europeiska identiteten någonsin har varit för oss svenskar i alla fall.  

Det finns kort sagt goda grunder för vårt samarbete – och ett förtroende som inte kommer att rubbas för att vi alla under denna vår är en smula handfallna över hur vi ska hantera den globala pandemi som har spritt sig runt världen.  

Det kommer också alltid att finnas populistiska politiker – för att inte tala om sensationslystna kvällstidningar – som vill plocka billiga poäng på en sådan situation. Det gäller det att inte låta dem, utan precis som Anna Hallberg gör betona samarbetets och gemenskapens varaktiga natur.

Detta gäller inte bara det nordiska samarbetet. Det har ända sedan pandemins början funnits röster som upprepar att ingenting någonsin kommer att bli detsamma efter detta, och att detta är startskottet på en ny tid. Det är att dra stora slutsatser av ett väldigt litet urval händelser – och faktum är att såväl epidemier som andra händelser har passerat oss förut. Det gäller att minnas det – och att det nordiska samarbetet trots det har bestått.