Efter högkonjunktur följer lågkonjunktur
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Förklaringen är enkel - vår välfärd vilar på våra företags möjligheter att kunna exportera till andra länder. En aldrig så stark inhemsk svensk efterfrågan räcker inte. Men självklart är också vår egen förmåga att hantera djupet och längden av sämre tider avgörande.
Efter högkonjunktur kommer alltid lågkonjunktur. Det är inget nytt. Förmågan att föra en klok ekonomisk politik är avgörande både på kort och på lång sikt.
Vår moderate finansminister Anders Borg jämförs ofta med socialdemokraten Sträng. Det har sagts att vi inte har haft en sådan stark finansminister sedan Strängs dagar, och det ligger mycket i det.
Men det finns också andra likheter - de kan man inte minst se i den budget som regeringen presenterade förra veckan.
I och med att konjunkturen går ner, så presenterar nu regeringen starka satsningar för att dämpa lågkonjunkturen. Det sker genom rekordstora investeringar i infrastruktur de kommande två åren, en rekordstor satsning på svensk forskning, satsning på yrkesutbildning och sänkta skatter för att driva företag och anställa människor.
Samtidigt så stimuleras också efterfrågan med sänkta inkomstskatter på arbete och sänkta skatter för ålderspensionärer.
Trots dessa satsningar så fortsätter vi att betala av på statsskulden - om några år har den sjunkit till en nivå strax under 20 procent av BNP. Återigen, vi får gå tillbaka till Strängs dagar för att se motsvarande.
Gentemot framtida generationer känns det viktigt - under allt för lång tid har politiken kännetecknats av att skjuta över skulden till dem som kommer sedan.
Det är viktigt för oss alla att Sverige har en långsiktig och robust ekonomi. Under sina första två år har regeringen fått utstå kritik - huvudsakligen för att den inte har använt de statliga överskotten mer generöst. Men en sådan politik hade varit ansvarslös - gammal hederlig konjunkturpolitik måste bedrivas även under goda år. Ett mer slappt hanterande hade lett inte bara till en importerad utan också en inhemsk inflation, och därmed ett mycket högre ränteläge än vi har idag. Hade regeringen följt lockropen hade vi varit sämre rustade för lågkonjunkturen än vi är idag.
Slutligen: Varför måste man ljuga i politiken - varför påstår oppositionen att garantipensionärerna bara får 68 kr när sanningen är 6 000 kr/år?