En poet om en annan
Dan Andersson 1888-1920.
Foto: scanpix
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
- Det var i det huset Dan Andersson bodde, berättade en i mottagningskommittén.
Oj! Det var ungefär som att få enda rummet med balkong på hotellet.
Om Dan Andersson verkligen bodde på Högan Loft vet jag inte. Han placerades lite här och där. Men vi som bodde i huset gillade dock tanken. I går Dan, i dag vi.
Dan Andersson var och är skolans mest kända elev. Jag tror att han genom åren har lockat många till skolan. En del som väntade sig seminarier om själens djup och doft från stockelden blev nog besvikna. En ung man i mariginal som mest skrev ångestladdade dikter fick höra ett föredrag om kooperationen och blev med tiden framgångsrik ledare på KF. Så kan det gå.
Brunnsvik förekommer en hel del i "Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke. En bok om Dan Andersson" (Albert Bonniers Förlag). Författare är Dalademokratens mångsidige chefredaktör Göran Greider, som också fick Dan Andersson-priset för några år sedan. Greider har lagt ned ett enormt arbete på att kartlägga och förstå Dan Andersson. (Här dyker ett annat Brunnsviksminne upp. Det var en studiecirkel om DA. "Hur kan man sitta och älta en så lättolkad poet", fräste en man som sedemera blev stor i Hem & Skola.) Det handlar om att följa diktarens sista steg på Stockholmsgatorna, träffa hans anhöriga, nysta i en både vacker och tragisk kärlekshistoria, analysera skogsfinnarnas speciella villkor. Jag tycker att slutresultatet är imponerande. Det här kommer att bli ett ofta åberopat verk i Dan Andersson-sfären. Jag kan tänka mig att unga 2011, 2027 och kanske 2079 kommer att läsa Greiders analys av Dan Andersson.
Ibland blir porträtt av författare kletiga, ungefär som när en guide i Nordkorea berättar om Kim Il Sung. Det är bra att Greider lyfter fram mindre positiva omdömen: någon skriver om Dan Anderssons extrema självhävdelsebegär och "hans förakt för kvinnan i allmänhet". Sådant brukar inte tryckas i hyllningsskrifter. Jag tycker att många av DA:s texter är enorma och unika, men för den skull ska man inte skapa en bild av upphovsmannen som en människa utan skavanker. I många litterära sällskap finns en tendens att glorifiera.
I november 1917 skrev Dan Andersson till en annan dalkarl, Erik Axel Karlfeldt, akademiledamot och litterär ikon. Den unge författaren undrade om "Ni, herr doktor", kunde ge tips om något stipendium. Dan Andersson behövde pengar inför vintern. Men brevet var förmodligen också ett sätt att försöka bli sedd, att etablera kontakt med de erkända.
I dag är det få som läser Karlfeldt. Men Dan Andersson har en stor publik. Hans texter fascinerar nya generationer sångare och lyssnare. Detta trots att så många kulturredaktörer genom åren avfärdat Dan Andersson som en enkel rimsmed; banal, sentimental, malande.
"Hans ställning i den officiella litteraturhistorien är svag", konstaterar också Greider. Och då det gäller prosan har han en viss förståelse för att kritikerna är skeptiska. Dan Andersson satsade mest på prosan men det var dikterna som var hans styrka. Få läser texterna om David Ramm men många kan delar av dikterna om Luossa, Vargfors-Fredrik och rykande milor. Många av dikterna är också översatta till andra språk och har varit med på den mexikanska motsvarigheten till Svensktoppen.
Det mesta som skrevs vid den tid Dan Andersson var verksam är magasinerat, marginaliserat, borta i tystnaden. Litterära ikoner är glömda. Varför har just Dan Anderssons dikter levt vidare? Det finns något svårdefinierat - rytmen, orden, förmågan att frammana hopp och vemod, sorg och glädje - som fångar och fascinerar nya lyssnare. Lyssna gärna på Sofia Karlssons version av Omkring tiggarn från Luossa; en genialisk tolkning av en stor text, en av de största som skrevs på vårt språk under det förra århundradet.
Tio Dan Andersson-favoriter
Omkring tiggarn från Luossa
En spelemans jordafärd
Till min syster
Spelmannen
Till kärleken
Julvisa i Finnmarken
Jag väntar...
Sista natten i Paindalen
Gunnar Vägman
Vårkänning