1-3 oktober kongressar facket för service och kommunikation, Seko, i Folkets hus i Stockholm.
200 ombud, som representerar 119 000 Seko-medlemmar runtom i landet, ska lägga fast den fackliga kursen inför framtiden.
Ett av ombuden är Kjell-Åke Sommeryd, Luleå, som representerar fackklubben på Teliasonera. Han anser att diskussionen om medlemsutvecklingen blir central på kongressen.
”Facket blöder. Prio 1 måste vara att öka medlemsantalet”, konstaterar han.
Seko är inte ensamt om problemet. Den fackliga organisationsgraden har minskat kraftigt sedan toppåret 1995.
Då var 88 procent av arbetarna och 84 procent av tjänstemännen fackligt anslutna.
2012 hade anslutningsgraden för arbetare sjunkit till 68 procent och för tjänstemän till 73 procent.
Sommeryd menar att det gäller att övertyga även de unga om värdet av fackligt medlemskap. Själv gick han med i facket redan som 17-åring utan större funderingar.
”Det var bara ett naturligt steg. Men i dag är ungdomar mer ifrågasättande. De undrar: Varför ska jag gå med? Vad har jag för nytta av facket”, konstaterar han.
Sommeryd och andra fackligt aktiva får ligga i och argumentera.
”Vi försöker förklara att arbetsgivarna inte bjudit på semesterdagar, arbetstidslagar och kollektivavtal. Men det är en svår uppgift”, säger han.
En del av problemen bottnar i förändringarna på arbetsmarknaden. Det har blivit vanligare med visstidsanställningar, främst bland ungdomar.
Det innebär att många unga har en otrygg och osäker situation på arbetsmarknaden.
Han eller hon kanske jobbar några timmar på ett fik, någon dag som telefonförsäljare och ibland som personlig assistent. Det blir korta påhugg här och där.
Det gör att många unga tvekar om vilket fack de ska tillhöra och om det är värt att betala medlemsavgiften.
På LO-kongressen 2012 diskuterades möjligheten att skapa ett särskilt ungdomsmedlemskap för dem som har svag förankring på arbetsmarknaden.
Många av dem behöver fackets stöd. En 20-åring som är timanställd hos McDonalds får antagligen bråka mer om arbetstider och scheman än en 5o-årig industriarbetare.
Men det blev inget beslut om ungdomsmedlemskap. I stället fick redaktionsutskottet snickra ihop en skrivning om ungdomars rätt och möjligheter till fackligt medlemskap.
Det räcker dock inte med snyggt formulerade kongressbeslut. Nu krävs facklig aktion.
Enligt Sommeryd behövs det mer utåtriktade aktiviteter och öppnare arbetsformer.
”Vi kan inte gömma oss på fackexpeditionerna. Den som inte syns finns inte”, säger han.
Den svaga fackliga förankringen bland ungdomar är alarmerande. Enligt en LO-rapport är det bara 36 procent av arbetarna i åldern 16-24 år som är med i facket.
Om den siffran skulle bilda norm för hela arbetsmarknaden blir det svårt att försvara kollektivavtalen och andra fackliga landvinningar. Dä är det antagligen tack och hej till den svenska arbetsmarknadsmodellen.
Det är, som Kjell-Åke Sommeryd säger, en överlevnadsfråga att vända trenden.
Under 2012 minskade elva av LO:s fjorton medlemsförbund. Det håller inte.