Hur vi räddar vår jord utan folkpartiets recept
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Kärnkraftsmotståndet vilar dessutom på saklig grund.
För det första är kärnkraftsbränslet uran en ändlig resurs. Det tar slut.
För det andra medför kärnkraften stora hälsorisker, både i urangruvorna och under riskabla bränsletransporter. Dessutom kan reaktorhaverier leda till enormt svåra strålningskatastrofer, vare sig de orsakas av olyckor eller terrordåd.
För det tredje har vi avfallsproblemet, detta att i tusentals år tvingas lagra radioaktivt kärnbränsle.
För det fjärde kan avfallet från kärnreaktorer omvandlas till kärnvapen.
Hur mycket kärnkraftsvännerna än bedyrar att det går att göra kärnkraften säker finns ändå inga bevis för att så verkligen är möjligt.
Ingenting har egentligen förändrats sedan svenska folket för 28 år sedan röstade nej till kärnkraften. Vad de tre olika kampanjlinjerna var oense om var nämligen inte om, utan när kärnenergins saga skulle anses vara all.
I dag har trycket på en radikal energiomställning av miljö- och klimatskäl ökat dramatiskt. Oron att det inte går att ställa om energiförsörjningen utan kärnkraft är dess bättre inte befogad.
Den pågående och kommande tekniska utvecklingen talar för att problemet kommer att kunna lösas. Men det är inte panikåtgärder vi behöver, utan en långsiktig ombyggnation i ordnade former.
Faktiskt är vi redan på väg. Sverige har minskat utsläppen av koldioxid med drygt åtta procent de senaste 15 åren. Detta trots att perioden präglats av stark ekonomisk tillväxt och av en markant ökning av energislukande transporter.
En viktig del av förklaringen stavas kraftfull statsunderstödd utbyggnad av fjärrvärme, som numera hämtas bränslet från bioenergi, inte, som förr, från olja.
Men också transporterna ändras till det bättre. Under 2001-2008 överflyttades årligen motsvarande 77 000 lastbilstransporter skogsråvara till tåg, vilket reducerat koldioxidutsläppen med 19 000 ton per år.
Den svenske klimatexperten professor Christian Azar för i sin nyutkomna bok "Makten över klimatet" (Albert Bonniers Förlag) fram tanken att effektivare användning av energin i sig kanske kan spela en lika stor roll som alla alternativa energikällor tillsammans.
Vilka är då, egentligen, alternativen?
Sol, vind och vatten framstår inte längre som orealistiska. Den länge utskrattade vindkraften tas numera på allvar. Ett exempel: Redan i dag kommer 20 procent av all elförbrukning på Gotland från vindenergi.
Effektivisering av befintlig vattenkraft ger betydande tillskott. Men vi har också möjligheten att satsa storskaligt på vindkraft, vågkraft, solenergi, jord/bergvärme, etanol och metanol. Och vi har massor med energi att tillföra genom förbränning av våra gigantiska avfallsberg.
Omställningen kommer att kosta, men inte så drastiskt mycket att vi ska drabbas av svårartade fördelningspolitiska konsekvenser.
Klimatforskarna Steve Schneider och nyss nämnde Christian Azar har visat - trots nödvändiga omställningskostnader på tusentals miljarder kronor - att välfärden inte behöver offras. Professor Azar skriver i sin bok:
"Kostnaderna handlar i själva verket om att vi inte blir riktigt lika rika som vi hade tänkt oss. Istället för en tillväxt på 2,15 procent per år blir den ekonomiska tillväxten 2,10 procent per år. Eller annorlunda uttryckt: istället för att bli tio gånger rikare år 2100, så blir vi det istället i april 2102."
Nu återstår att samhället - utöver det nödvändiga i att göra rätt avvägningar i teknikutvecklingen - funderar på hur processen ska gå till utan att det drabbar de folk och individer som lever i små omständigheter. Det är en fråga om politik, om värderingar, om att agera solidariskt och att inte kapitulera för kortsiktigt vinstmaximerande marknadstänkande.
I vårt hörn av världen är det arbetarrörelsen som förväntas att, som hittills, ta på sig den klimatpolitiska ledartröjan och se till att utvecklingen blir långsiktigt trovärdig och rättvisebevarande.
Hålls den kursen kommer klimatpolitiken i ett hundraårsperspektiv att bli framgångsrik och vi kommer att ha en global energibalans med extremt låg nyttjandegrad av fossila bränslen och utan kärnkraft - och med ett räddat Tellus som den verkligt stora belöningen.