Sedan IPCC:s senaste rapport om tillståndet i det globala klimatet och den globala uppvärmningens framåtskridande har en lång rad förslag presenterats. De allra flesta av dem känner vi igen – det handlar om koldioxidskatter, utsläppsbegränsningar och om sätt att lagra de atmosfäriska utsläppen.
Samtidigt har Miljöpartiet begärt en särskild klimatdebatt i riksdagen, för att alla partier ska få redogöra för sin politik på området.
Allt det är gott och väl – alla förslag för lösa det nödläge vi befinner oss i är välkomna, och väljarna bör i god tid före nästa års val erbjudas insyn i hur partierna resonerar i frågan.
Samtidigt måste man konstatera att det ständiga duggregnet av politiska förslag på klimatområdet ger ett minst sagt splittrat intryck, och att den splittringen inte motsvarar allvaret i den situation vi befinner oss i.
Det är nästan som om brandkåren skulle anlända till ett hus som står i lågor, och i stället för att följa en gemensam och koordinerad plan från räddningsledningens sida för att minimera och släcka branden, så springer varje enskild brandman fram och släcker på det ställe hen tycker är bäst, på det sätt som hen känner sig allra mest bekväm med.
Till en del är det en konsekvens av våra politiska ideologier, som ofta skiljer sig åt just när det kommer till bedömningen av vilka åtgärder som är mest verkningsfulla – där en röd politiker vill se en extra skatt på koldioxid, vill en grön kanske se ett totalförbud mot bensinbilar och en blå en skattelättnad för klimatsmarta alternativ.
Till en annan del är det också en konsekvens av vårt politiska system, som innebär att partierna är tvungna att konkurrera med varandra om väljarnas sympatier och röster.
Det gör man inte alltid bäst genom att komma överens, utan tvärtom genom att sticka ut och lägga fram självständiga politiska förslag. I vanliga fall är det en metod som fungerar väl.
Som IPCC:s rapport visar är emellertid den globala uppvärmningen knappast någon vanlig politisk fråga. Den visar att det har blivit sent på jorden, och att det framtiden kräver av oss är samling och ett gemensamt ansvarstagande.
Det har blivit hög tid att sluta med de enskilda initiativen, och i stället komma till en bred och blocköverskridande överenskommelse för klimatpolitiken.
En sådan måste ligga till grund för och genomsyra all annan politik – på samma sätt som den globala uppvärmningen och våra svar på den kommer att påverka varje aspekt av vårt samhälle och av våra liv.