Socialdemokraterna har dominerat den politiska scenen i Piteå under decennier.
Men det fanns en period när det höll på att gå riktigt åt pipan för S i Piteå.
I början av 1950-talet fanns en kritik mot maktkoncentrationen i Piteå. Dåtidens starke S-kommunalman Sven Dahlberg styrde och ställde inte bara i stadshuset. Han var även chefredaktör på Piteå-Tidningen.
Man kan säga att Sven Dahlberg var Piteås Berlusconi.
Politisk och publicistisk makt var koncentrerad hos samma person.
Inför valet 1954 växte kraven på en demokratisering. Den färgstarke Axel Bengtsson lanserades som motkandidat av många gräsrötter.
Men det var ett förslag som fick tummen ned av Sven Dahlberg och de styrande i arbetarekommunen.
Bengtssons anhängare gav dock inte upp. De gjorde en egen S-valsedel med Axel Bengtsson som toppnamn.
Alltså fanns det två S-märkta valsedlar inför kommunvalet 1954 – en med Sven Dahlberg och en med Axel Bengtsson.
Från arbetarekommunledningens sida var taktiken klar: Bengtsson skulle tigas ihjäl.
Spränglistan kommenterades bara en gång på ledarplats i PT (av Sven Dahlberg själv!), men i övrigt var det tyst i spalterna om utmanaren Bengtsson.
Axel Bengtsson bedrev dock en egen framgångsrik valrörelse. I valet 19 september 1954 vann Bengtssons S-lista en jordskredsseger med hela 49,8 procent.
Den officiella S-listan (med Sven Dahlberg) fick bara 20,3 procent.
Bråken tog dock inte slut. De präglade hela mandatperioden 1954-58. Dahlberg– och Bengtsson-falangerna fortsatte att klösa ögonen ur varandra.
Bengtsson föreslog att de två grupperna skulle ha gemensamma gruppmöten. Men samförståndsförsöken rann ut i sanden.
Först efter valet 1958 började förhållandena att normaliseras. Bengtsson framstod allt mer som den självklare kommunala ledaren.
I mångt och mycket kom han att personifiera moderniseringen av Piteå.
Nattivalen (föregångaren till dagens Piteå Dansar och Ler), gågatan och Assi-etableringen (dagens Smurfit Kappa Kraftliner) tillkom under Bengtssons ledarskap.
Men – märk väl – historien kunde ha blivit en annan 1954. Den folkliga kritiken mot det tidigare S-styret kunde ha tagit sig andra uttryck än via Bengtssons (S)pränglista.
Det kunde ha blivit som i Kiruna 1994 med Kirunapartiet, som i Kalix 1998 med Miljöpartiets framgångar eller som i Boden 2002 med Olle Lindströms regnbågsallians.
Men i Piteå 1954 lyckades socialdemokratin själv kanalisera kraven på förändring, förnyelse och demokratisering.
Partiet gick så att säga i opposition med själv.
Det är också en av förklaringarna till att partiet alltjämt har en stabil majoritet i Piteå.
Det säger något om vikten av levande partidebatt och lyhördhet. Ett socialdemokratiskt parti som stelnar, tappar folklig förankring och börjar uppträda stöddigt har ingen framtid. Då blir det andra som tar styrspaken.
Det kan vara värt att tänka på i en tid när Socialdemokraterna i Norrbotten nu kliver in en ny period med val och nomineringar.