Läsningen av Bonniers samling "Sveriges statsministrar under 100 år" har tagit mig till boken om Rickard Sandler, som var Sveriges statsminister 1925-26.
Författaren Per T Ohlsson berättar om en begåvad och mångsidig S-politiker. Bland annat tog Rickard Sandler initiativ till bildandet ABF (Arbetarnas bildningsförbund) 1912, fortfarande en av arbetarrörelsens finaste uppfinningar.
Som statsminister hann Sandler dock inte göra så många avtryck. Han fick ta över efter en dödssjuk och sönderarbetad Hjalmar Branting när det var som mest kritiskt och kaotiskt i svensk politik under 1920-talet.
Oklara riksdagsmajoriteter och samarbetssvårigheter mellan partierna gjorde att regeringsmakten vilade på gungfly.
Minoritetsregeringarna avlöste varandra i rask takt.
Först rattade Nils Edén en liberal-socialdemokratisk koalition 1917-1920. Därefter regerade Hjalmar Branting (S) ensam under några månader. 27 oktober 1920-13 oktober 1921 ledde Louis de Geer d y samt Oscar von Sydow varsin expeditionsministär.
1921-23 ledde Hjalmar Branting ånyo en minoritetsregering. Därefter tog högermannen Ernst Trygger hand om rodret i regeringskansliet 1923-24.
Sedan blev det Branting igen innan Rickard Sandler blev statsminister en kort period. Sedan blev det liberalen Carl Gustaf Ekman som tog över.
"Det är bättre att låta denna regering falla, än att regeringsmakten lämnas att förfalla", sa Rickard Sandler i en bevingad mening när han tvingades avgå 7 juni 1926.
Tuvhoppandet mellan olika majoriteter blev i längden ohållbart. Regeringsmakten försvagades.
Det rådde ständigt oklarhet om den ekonomiska politiken och Sveriges långsiktiga färdriktning.
Det var en dålig tid som inte fick sitt slut förrän efter valet 1932, när Socialdemokraterna och Bondeförbundet gjorde upp krispolitiken.
Då fick Sverige en stark och uthållig riksdagsmajoritet som kunde bekämpa massarbetslöshet och ekonomisk nöd.
Det bör vara ett riktmärke även för vår tid.
Det är inget genidrag att, som nu, ha en minoritetsregering som består av fyra olika partier som först ska förhandla ihop sig inbördes och sedan måste förhandla med ytterligare något annat parti för att få vinna en riksdagsmajoritet för sin politik.
Det bäddar för problem och blir samma typ av försvagning av regeringsmakten som Sverige upplevde under 1920-talet.
Sverige behöver en starkare regering.