Namnbytet till Liberalerna skulle göra att partiet uppfattades som tydligare, som dåvarande partiledaren Jan Björklund uttryckte det ”vi ska heta det vi är – Liberalerna.”
Det var som de uttryckte det då en del av att ”staka ut en liberal reformagenda för framtiden.”
Tio år senare har det inte hänt mycket på den fronten.
De vackra orden från Björklund om att ”stå upp för de liberala värderingarna när det blåser som mest” stannade vid just det, vackra ord.
Romina Pourmokhtari var, innan hon blev klimat- och miljöminister, en till synes principfast och stridbar ordförande för Liberala ungdomsförbundet.
En av hennes mest minnesvärda ställningstaganden var att kräva av moderpartiet att ”anta röda linjer mot Sverigedemokraterna”, annars skulle partiet få gå till val utan ungdomsförbundet.
Det var 2021, ett år före valet. Sedan vet vi vad som hände. Ministerposten hägrade och Pourmokhtari gjorde något som egentligen bara borde vara möjligt för någon utan ryggrad.
Men hon är inte ensam med att ha svårt för hålla på principer och moraliska ställningstaganden.
Hennes egen partiledare avgick nyligen på grund av att han köpt och ägt aktier i företag vars branscher han själv varit delaktig i beslut om. Utan att redovisa det. Ett lagbrott.
Under 1950- och 1960-talet så låg dåvarande Folkpartiet mellan 16-24 procent i riksdagsvalen.
Under 1970-talet började däremot högervridningen av partiet och trenden har sedan dess varit vikande trots några val där man tillfälligt ökat.
Problemet för Liberalerna är att de saknar verklighetsförankring. Med det menar jag att de saknar ett tydligt syfte, en moralisk övertygelse och bild av vad de vill, utan den har de inte heller möjlighet att göra de rätta vägvalen.
Eller för den delen hålla gränsen mot nationalismen och högerextremismen.
Partiet har förlorat markkontakten och blivit ett parti för de som vill göra karriär inom politik, näringsliv och PR. Klägget som Håkan Juholt så träffande beskrev det.
Liberalerna är ett parti i kris. Ändå kan liberala partier vinna val. I Kanada vann deras systerparti valet i förra veckan.
Hur gjorde de det? Genom att hålla gränsen mot högerextrema och stå upp mot Trumps krav på att Kanada ska bli en delstat i USA.
Oppositionen i Kanada, ledd av Pierre Poilievre, hade lagt sig väldigt nära Trump, som många andra populister och högerextrema. Det straffade sig.
Med andra ord så finns det utrymme för ett parti för borgerligare väljare som tror på den liberala demokratin, som vill lägga sin röst på ett parti som står upp för de grundläggande fri- och rättigheterna. Som inte vill se en utveckling som den i USA eller för den delen Ungern.
Kanske är det Centerpartiet som tar den rollen, kanske lever Liberalerna vidare? Men då krävs en rejäl förskjutning i både övertygelse och politik, något jag har svårt att se kommer hända.
Jag tror att många ser på Liberalerna och undrar vad de egentligen fyller för funktion. De har blivit en blindtarm i svensk politik.
Så länge Liberalerna väljer att vara stödparti till en regering som för en illiberal politik och vars största parti är av arvtagare till nazister, fascister och rasister kommer raset att fortsätta.
Om de har nån självbevarelsedrift bör de styra om sitt parti.