Makten flyttar norrut
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Regeringen sammanträder på residenset och P-O Eriksson håller i ordförandeklubban.
Nästa halvår går klubban vidare till Dalsland och sedan ska visst Blekinge stå på tur. Nej jag bara skojar. Så kan det ju inte gå till.
Hur skulle det se ut om man lät makten ambulera runt i landet?
Charmigt och sympatiskt. Och rättvist på ett sätt som geografin i vanliga fall inte tillåter. Men knappast särskilt vettigt. Mycket resande blev det till exempel. Man kan ju inte driva ett land som ett resande teatersällskap.
Att Sverige just nu är EU:s ordförandeland är förstås en helt annan sak förstås. Eller?
Visst är det kul för Fredrik Reinfeldt att få bossa hela Europa, och vem vill inte få chansen visa upp sig det bästa man har för resten av unionen? Men mitt i den nationalistiska yran och det självförhärligande skrytet är det kanske dags att stanna upp och tänka en tanke om det vettiga i saken.
Mycket resande blir det som sagt, just när klimatet står allra högst på den politiska agendan. Och precis när de duktiga svenska departementstjänstemännen har lärt sig hur det går till att ratta det besvärliga och bångstyriga EU, ja då är det dags för hela cirkusen att flytta till nästa land - där nya byråkrater måste läras upp för sitt sexmånaderspass vid det europeiska rodret.
Att den politiska makten nomadiserar låter kanske trevligt, men tillhör ett passerat stadium i den moderna statens utveckling. På medeltiden när statsmakten fortfarande var osäker och skör brukade kungen med följe flytta runt mellan kungsgårdarna, äta upp förråden som hade samlats i visthusen och låta sig hyllas av undersåtarna. Det var ett sätt att hålla koll och samtidigt ge alla landsdelar deras stund i solen.
Så går det inte till längre. Sedan länge befinner sig den politiska maktens centra på en fast punkt, som i Sveriges fall heter Stockholm och ligger ocentralt placerad på några öar i sydöstra Mälardalens kusttrakter. Ändå var det nog den minst dåliga lösningen. Att byta huvudstad två gånger om året blev för opraktiskt när statsförvaltningen svällde ut från kungens personliga kansli.
Nu åker EU-makten på eriksgata för att göra sig populär och visa vem det är som bestämmer. Hösten 2009 har Sverige den äran. EU är fortfarande en ung och skör statsbildning. Men allt talar för att den förr eller senare också kommer att välja sig en permanent huvudstad.
Som Bryssel. Eller Luleå. För visst hade det varit intressant om norr fick bossa söder som omväxling.