Dansk Folkeparti är efter valet den 17 juni Danmarks största borgerliga parti med 21.1 procent. Socialdemokraterna fick 47 mandat och Dansk Folkeparti har bara tio färre. Det handlar om en stor politisk förändring och ett stort genombrott för det danska missnöjespartiet. I EU-valet i fjol blev DF Danmarks största parti men en del hoppades att det mest handlade om proteströstning och att partiet skulle få svårare att hävda sig i valet till Folketinget. Så blev det inte.
Framgången för det främlingsfientliga partiet följer ett mönster.
– I Sverige fick Sverigedemokraterna 12.9 procent i valet 2014 och ökade från 20 till 49 mandat. SD är landets tredje största parti.
– I Finland tog Sannfinnländarna plats i landets regering efter valet och blev med 17,6 procent Finlands näst största riksdagsparti.
– I Norge sitter Fremskrittspartiet i regeringen sedan år 2013. I valet det året blev FrP landets tredje största med 16.3 procent.
I de fyra nordiska länderna har likartade högerinriktade partier fått ett ordentligt fäste. Mogens Glistrup stack fram näsan i dansk politik i början av 1970-talet. Han lanserade bland annat idén att det danska försvaret skulle avvecklas och ersättas med en telefonsvarare med meddelandet ”vi ger oss” på ryska. Men den politiske clownen (som av många ansågs vara Danmarks främste expert i skatterätt, han var bland annat lektor vid Köpenhamns universitet) tog plats i Folketinget och ritade om den politiska kartan i Danmark. Sedan kom de och ofta försvann de snabbt, olika missnöjespolitiker som staplade drickabackar och klagade på de höga skatterna och kritiserade invandringen. Men nu är partierna – som brukar kallas nationalistiska, kulturkonservativa, högerpopulistiska, nyfascistiska och en del annat – en del av det nya politiska landskapet. I två av de fyra länderna sitter de i regeringen. SD är svagaste parti i kvartetten och den ansvarsfulla Decemberöverenskommelsen har minimerat partiets inflytande.
Jag läste nyligen en artikel i Aftonbladet där Olle Svenning berättar om de stora framgångarna för nya vänsterrörelser, exempelvis i Spanien. Det inger hopp. Det finns en annan framtid än den som erbjuds av högerpopulisterna.
Den 16 maj åkte jag över den nya bron över Sundsvallsfjärden. Bron är vacker och det nya perspektivet hisnande. Efter midsommar kom ett fönsterkuvert från Transportstyrelsen med en faktura på nio kronor. Kuvert, brevpapper, databehandling, porto och andra kostnader måste vida överstiga nio kronor. För statskassan skulle det vara en fin affär att bjuda mig på resan. Många åker över en enda gång och varje resa blir en ekonomisk smäll för Transportstyrelsen. Statskontoret kan väl utreda om dessa minusfakturor är försvarbara. På sikt tycker jag för övrigt att bron ska vara gratis för alla.
Ibland hör man pessimister sucka att skogen är på väg att ta slut. Därför är det lugnande att läsa Shape, SCA:s välgjorda tidskrift. I mitten av 1920-talet hade det svenska skogsbeståndet en volym på 1.7 miljarder kubikmeter. År 2013 var det 3.3 miljarder kubikmeter. Och en bilresa genom Norrland sommaren 2015 bekräftar att skogsbältet är både långt och brett.
Minns ni förresten alla larmrapporter för några tiotals år sedan om att den svenska skogen var på väg att dö? Den ene efter den andre målade upp bilder av en framtid med döda granar och risiga furor. Sverige skulle åter sjunka ned i fattigdomsträsket. Var prognoserna felaktiga eller tvingade larmrapporterna fram nödvändiga förändringar?
Nu är det fotkräm och fotfilar som gäller i tevereklamen. Lena och fina fötter är det som gäller. Kring jul handlar reklamen mycket om hur man ska behandla en orolig mage. Budskap från olika spelbolag som lovar feta bonuspoäng blir alltmer frekvent. Bäst just nu är Coops reklam som berättar en del om kooperationens stolta historia.
Jag får tillönska en fin sista junihelg i det fagra Norrbotten.